Snilleblixten
29 mars, 2011 den 13:25

Uri Geller har insett att hans paranormala förmågor inte längre fungerar?http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article12793597.abhttp://www.kanal5play.se/klipp/play/fenomen-intervju-claesakesonNå?

GillaGilla

Snilleblixten
30 mars, 2011 den 02:41

http://www.heise.de/tp/r4/artikel/27/27217/1.html”I get emails, they ask me, ”Oh Uri, is it true, that you said that you’re not a psychic, to a German magic magazine?” And this is my answer – listen very carefully: I never said that I´m not a psychic. You must listen to my words. Read my words, what I said.I said to this German magazine, so what I did say, that I changed my character, to the best of my recollection, and I no longer say that I do supernatural things. It doesn´t mean that I don´t have powers. It means that I don´t say ”it’s supernatural”, I say ”I´m a mystifier!” That´s what I said. And the skeptics turned it around and said, ”Uri Geller said he’s a magician!” I never said that. And I will never say that.”

GillaGilla

Snilleblixten
30 mars, 2011 den 21:29

Uri Geller har LOVAT att aldrig säga att det bara är fråga om trick, att han skulle vara em illusionsit!Vilket ALLA hans böcker vittnar om, han är paranormal uti fingerspetsarna!Vilket även bevisas av att trasiga klockor, mobiler och laptopar hemma hos folk sätter igång igen, när Uri Geller är i farten!

GillaGilla

Snilleblixten
31 mars, 2011 den 03:20

Han säger detta när han presenterar Fenomen-serien, och av respekt för de icke-paranormala deltagarna så säger han så, vilket jag redan påpekat för dig…

GillaGilla

Snilleblixten
31 mars, 2011 den 03:29

Uri Geller!KLASSIKER – Sveriges Radio intervju med Uri Geller, strax efter hans stora skedböjnings succé i Sverige den 16 februari 1974, på SVT, då tusentals svenskar vittnade om Gellers paranormala förmågor. Bland annat orsakade han att TV-producenten Karin Falcks gamla trasiga klocka började fungera och en av visarna på klockan hoppade ut genom glaset, utan att det ens blev en rispa på glaset:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=4426780SÄPO och livvakter i studion under sändningen som ni hör…det var tydligen inte så populärt att Uri Geller inför det skeptiska svenska folket bevisade paranormala fenomen… 🙂

GillaGilla

Snilleblixten
31 mars, 2011 den 18:31

Han säger detta när han presenterar Fenomen-serien, och av respekt för de icke-paranormala deltagarna så säger han så, vilket jag redan påpekat för dig…http://www.heise.de/tp/r4/artikel/27/27217/1.html”I get emails, they ask me, ”Oh Uri, is it true, that you said that you’re not a psychic, to a German magic magazine?” And this is my answer – listen very carefully: I never said that I´m not a psychic. You must listen to my words. Read my words, what I said.I said to this German magazine, so what I did say, that I changed my character, to the best of my recollection, and I no longer say that I do supernatural things. It doesn´t mean that I don´t have powers. It means that I don´t say ”it’s supernatural”, I say ”I´m a mystifier!” That´s what I said. And the skeptics turned it around and said, ”Uri Geller said he’s a magician!” I never said that. And I will never say that.”Jag och Uri är fullständigt överens!

GillaGilla

Snilleblixten
31 mars, 2011 den 23:28

De forskare som ledde CIA:s forskningsprogram kring paranormala förmågor på SRI, Hal Puthoff och Russell Targ, har bemött och motbevisat skeptikernas, speciellt Randi och Hanlon, anklagelser om att testerna av Uri Geller inte skulle ha varit tillförlitliga:http://paranormal.se/mirror/sokaren/www.sokaren.se/INDEX123.HTMLhttp://site.uri-geller.com/scientists_answers_to_questions_about_uri_geller_sri_testsDr Joseph Hanlon:Inte oväntat dök flera skeptiker upp med offentlig kritik av Targs och Puthoffs arbete. I tidningen New Scientist 17 oktober 1974 fick en vetenskaplig skribent, den brittiske fysikern dr Joseph Hanlon, i en 16 sidor lång artikel utveckla sina tvivel på SRI-forskarnas undersökningar.Dr Hanlon hade en tid uppriktigt studerat parapsykologin i tron att forskarna inom det området kanske kunde komma att göra intressanta vetenskapliga genombrott. Han var först imponerad av Geller, men blev snart desillusionerad. Den bild han fick av Geller var bilden av en fuskmakare.Hanlon gjorde i New Scientist bland annat gällande att Geller kunde ha använt en miniatyrradiomottagare dold på kroppen, och på det sättet fått informationer om de ”målbilder” som han skulle återge. Till sin hjälp skulle han då haft en annan bedragare. En sådan person kunde Hanlon också peka ut: Uris vän och ständige följeslagare Shipi Strang. Men skulle verkligen Uri Geller ha kunnat åstadkomma ett så sofistikerat fusk? Hanlon påpekar att en av Uris vänner, dr Andrija Puharich, är expert på medicinsk elektronisk apparatur och uppfinnare med 56 patent. Han har bland annat konstruerat en sinnrik radiomottagare som är så liten att den kan gömmas i en tand! Den är inte hörbar för utomstående, eftersom den stimulerar nerverna direkt. Detta ger upphov till misstanken att någon apparat, konstruerad av Puharich, kom till användning vid experimenten på SRI. Hanlon påstår inte direkt att det var så, men det är den förklaring han tror på. Han anser det mer sannolikt att Geller fuskat än att han är i besittning av äkta psi-förmåga. Har nu radiokommunikation verkligen använts? Hanlon vet ingenting om var Strang befann sig vid de olika experimenttillfällena. Men av forskarrapporten framgår att han inte kan ha varit närvarande överallt, där målbilderna (som Geller skulle återge) tecknades. I ett lyckat experiment satt den som tecknade målbilden inne i det visuellt, akustiskt och elektriskt isolerade rummet, och där var naturligtvis inte Shipi Strang närvarande. Vid ett annat lyckat experiment befann sig tecknaren i ett rum på 475 meters avstånd, och man kan knappast tänka sig att Shipi Strang begett sig dit för att titta – om han varit allestädes närvarande, måste det ju ha väckt misstankar. Shipi Strang kan inte varje gång ha varit i tillfälle att se målbilden. Men Hanlon skriver att det ibland kan ha gått till så att experimentatorerna på Gellers uppmaning högt beskrivit bilden (Geller ansågs ju inget kunna höra, där han satt i det isolerade rummet) varvid en hemlig radio tagit upp informationer och sänt dem till Geller. Men om man läser forskarnas rapport, finner man följande upplysning. ”Målbilden diskuterades aldrig av experimentatorerna, sedan den hade tecknats ned och bragts i närheten av det isolerade rummet.” Vid flera lyckade experiment befann sig Geller inne i det avskärmade rummet. Men Hanlon är inte övertygad om att forskarna hade lyckats med den elektriska avskärmningen, utan påstår, med stöd av en expert, att visst skulle det gå att få radiokontakt med Geller inne i det rummet. Joseph Hanlon har själv studerat Geller på nära håll vid ett par tillfällen. En gång böjde Uri en nyckel. ”Jag kan inte påstå”, skriver Hanlon, ”att jag såg Uri böja min nyckel med icke-paranormala medel. Men jag kan erbjuda en förklaring som jag finner mer plausibel än hittills okända mentala krafter”. Hanlon hävdar att ”nycklar är förvånande lätta att böja, särskilt för en person som i likhet med Geller har starka händer. Men få av oss försöker någonsin göra det, och vi antar att det är svårt”. Hanlon har sett den film som gjorts om arbetet med Geller på SRI. Han beskriver bland annat ett lyckat test, där Geller återgav teckningar som han inte sett. Femton enkla teckningar gjordes och förseglades i kuvert, vilka i sin tur inneslöts i förseglade ytterkuvert. Kuverten låstes in i kassaskåp och valdes ut på måfå för varje experiment. En forskare öppnade sedan ett kuvert utanför experimentrummet, tittade på bilden, förseglade återigen kuvertet och gick in i experimentrummet. Medan han tänkte på bilden, tecknade Uri den. Varje teckning syntes mycket lik förebilden, säger Hanlon – men, anser han, den låg kanske närmare en verbal beskrivning av bilden än bilden själv. Geller visas också på filmen påverka instrument på paranormal väg. Men Hanlon säger att alla verkligt dramatiska händelser som filmen berättar om, skedde utanför kameran och att filmen tycks visa de svagaste exemplen av varje testtyp. Hanlon tecknar en bild av ärliga men tämligen okritiska forskare. Men de är inte alldeles okritiska. Hanlon omtalar att Targ sagt sig vara övertygad om att Geller skulle fuska, om han gavs tillfälle till det. Något säkert tecken på fusk från Gellers sida kan Hanlon inte visa upp. Men han nämner att åtminstone fem observatörer säger sig ha iakttagit fusk vid olika framträdanden av Geller. Hans slutsats är: Forskarna Targ och Puthoff var ingen match för illusionisten Geller. Han lurade dem!Dr Puthoffs svar:Dr Hanlons resonemang rönte stor uppmärksamhet. Många tyckte att han lät övertygande. Men en kritisk läsare kunde se att det på väsentliga punkter rörde sig om rena spekulationer. Om Hanlon besvärat sig med att kolla vissa saker med forskarna, hade stora delar av hans utläggning inte behövt göras. Sökaren tillskrev SRI-forskarna och bad dem svara på några frågor rörande Hanlons kritik. Svar kom från dr Harold Puthoff. Frågorna och svaren återges i det följande, i något redigerat skick.Dr Joseph Hanlon skriver att den tärning ni använde i experiment där Uri Geller skulle gissa på läget av tärning, dold i låda, kan ha varit en specialtärning som sände ut radiosignaler om vilken av dess sidor som var vänd uppåt. Är detta möjligt?- Vi hade före våra experiment konsulterat illusionister, så vi var väl medvetna om att en sådan möjlighet fanns. Därför använde vi en egen, genomskinlig tärning, så att vi kunde vara säkra på att den inte innehöll någon elektronisk apparat. Tärningen var märkt med ett SRI-kodnummer och kontrollerades före och efter varje experiment. Uri Geller fick inte röra vid den.Kan Geller ha haft, dold på sin kropp, en miniatyrradiomottagare – konstruerad av dr Puharich – vilken överförde upplysningar till honom, när han befann sig inne i det slutna rummet?- Vi var medvetna om en sådan möjlighet. Därför utförde vi våra experiment så att om en dold radiomottagare fanns, skulle den inte vara till någon nytta. Alla tänkbara medhjälpare till Geller hölls borta från den plats där målbilden utfördes – dessutom rådde tystnad där. En mottagare på Uris kropp skulle alltså inte ha varit till någon hjälp.Undersöktes Uri Gellers person med tanke på dolda elektroniska hjälpmedel?- Ja, vi kontrollerade detta med magnetometrar samt visuellt. Men med tanke på de sofistikerade moderna elektroniska apparater som finns, insåg vi att det skulle vara svårt att hitta en dold miniatyrutrustning, så det var viktigare att vi alltid utförde experimenten så att eventuella elektroniska hjälpmedel inte skulle vara till någon nytta.Dr Hanlon skriver att en ständigt närvarande Shipi Strang kan ha varit Gellers medb
rottsling. Var Strang närvarande vid experimenten? Assisterade han er i några av undersökningarna?- I de flesta av våra experiment med Geller var varken Shipi Strang eller någon annan potentiell medbrottsling närvarande. I de få experiment där han var närvarande, fick han, som en försiktighetsåtgärd, vara i Gellers närhet. Vi sökte på alla sätt skydda oss mot eventuell dold kommunikation mellan Geller och någon person som befann sig i närheten av målbilden (som Geller skulle återge) under det experimenten pågick.Diskuterade ni målbilderna högt så att en radio kunde ha överfört upplysningar till Uri Geller – utan Shipi Strangs närvaro?- Nej, det var tyst medan experimenten pågick.Ni kunde inte bekräfta Gellers påstådda förmåga att med tanken böja metallföremål. Varför inte? Tror ni att det är fråga om verkliga fenomen eller trick?- Dessa fenomen uppträdde inte under sträng vetenskaplig kontroll, d v s metallen böjde sig inte, så vi saknar grund för ett omdöme.Dr Hanlon skriver att det rådde ”cirkusatmosfär” under alla era experiment med Geller. Hur kommenterar ni det?- Hanlons spekulation att det rådde en cirkusatmosfär under experimenten stämmer inte med fakta. Filmerna visar motsatsen.Anser ni att Hanlons kritik är relevant på någon punkt?- Hanlon gör kommentarer rörande våra vetenskapliga experiment, vilka han saknar egen kännedom om. Hans artikel i New Scientist är ytterst relevant som ett socialt dokument, i det den utgör ett bra exempel på hur en människa psykologiskt kan reagera på data som det är svårt för henne att assimilera i den nu socialt accepterade synen på verkligheten.Har ni svarat era kritiker offentligt?- Vi är inte intresserade av att underblåsa en kontrovers, så våra svar till kritikerna har i allmänhet begränsats till att ge upplysningar om faktiska förhållanden, där det funnits en legitim önskan till klarläggande. Den 7 november 1974 hade vi en replik till dr Hanlon införd i New Scientist.James Randi:James Randi är en välkänd amerikansk illusionist. 1975 utkom han med en bok, ”The Magic of Uri Geller”, där han använder sin kunnighet som yrkesman för att visa att Uri Geller uteslutande begagnar sig av trick. Hans kritik av Gellerundersökningarna vid Stanford Research Institute utgörs av en rad spekulationer om deras utförande. Randis grundantagande, som nästan allt vilar på, är att Gellers vän Shipi Strang hela tiden varit närvarande och Geller behjälplig med fusk. Samarbetet mellan de båda bedragarna har enligt Randi skett med hjälp av elektronisk utrustning och i övrigt med viftningar och andra tecken under den röra som han, liksom Hanlon, påstår rådde under försöken. Förre astronauten dr Edgar Mitchell, som var närvarande, säger att ”Gellers alla nycker uppfylldes av forskarna”. Randi tar fasta på det uttalandet och spekulerar bland annat i att Uri ibland under ESP-experimenten fick tillåtelse att lämna det isolerade rummet – t ex för toalettbesök – och då kunnat få tecken från Shipi. Randi avslöjar sällan hur Geller enligt hans mening bär sig åt – han bara förklarar att det rör sig om trick. Följande gjorde Uri på tidningen Times redaktion – med Randi närvarande i en journalists skepnad. Geller bad en man välja en siffra mellan 1 och 10. Sju, sa mannen. Och, minsann, Uri visade upp en sjua som han i förväg klottrat ned på sitt block! Hade alltså Uri vetat vilken siffra mannen skulle nämna, eller hade han fått honom att välja just den siffra han ville? Ingetdera, påstår Randi. Det rörde sig om ett trick. Men hur det i så fall gjordes ger Randi ingen förklaring till. Läsaren får själv fundera. Hade Uri ett förråd av siffror i blocket och lyckades ta fram den rätta, eller skrev han i smyg en sjua, sedan han fått reda på vilken siffra mannen valt? Det är så att när Randi redogör för trick – egna eller Gellers – så beskriver han illusionen, alltså vad som synes ske, inte vad som verkligen sker. Men ett av Gellers ”trick” på Times redaktion avslöjas. När israelen böjde en nyckel, gick det så till, säger Randi, att han helt enkelt höll den mot bordsskivan och tryckte till. Detta observerade både Randi och en annan närvarande illusionist, vilken uppträdde som fotograf. Randi visar upp en rad indicier för att Geller har varit och fortfarande är en illusionist, d v s att han använder trollkarlsknep vid sina framträdanden. Men boken innehåller inget avslöjande. Där finns till exempel ingen bild som tydligt visar fusk – trots att Geller många gånger uppträtt framför närgångna TV-kameror. Uri berättar i sin självbiografi ”My story” att Danmarks TV anlitade en illusionist för att försöka avslöja honom. Denne instruerade producenten att alltid ha en kamera riktad mot hans händer men inget fusk kom till synes. Illusionisten, Leo Leslie, blev i stället övertygad om att Geller var äkta och skrev en bok om honom. Randi har låtit översätta en artikel från en israelisk veckotidning, där det finns citat från personer som känner eller känt Geller väl och som bland annat påstår att han vid uppträdanden haft en medhjälpare i salongen, vilken signalerat till honom. Någon författare till artikeln anges inte, men där finns uttalanden som tillskrivs Uris far, hans andra hustru och väninnan Hannah Strang, som alla säger att Uri har en verklig övernaturlig kraft men att han också använder trick. I artikeln avslöjar också några namngivna vänner till Uri att de varit hans medhjälpare vid illusionistföreställningar. Uri medger i självbiografin att han använde en del trick under tiden i Israel – lurad därtill av sin manager. Så här kunde det gå till: någon skriver på en tavla, som Geller inte ser, namnet på en färg, t ex blå. Gellers medhjälpare ger ett överenskommet tecken, t ex rynkar på näsan, och Geller ser detta, även om han har en bindel för ögonen, och svarar rätt. Randi har med trick kunnat upprepa åtskilligt av vad Geller gör. Han förbluffade till exempel parapsykologen Ted Bastin och några vänner till denne genom att bryta en sked på precis samma sätt som de tidigare sett Geller göra. Bastins fru höll den i båda ändarna mellan tumme och pekfinger. Randi strök lätt över den – och inom tio sekunder hade skeden gått av! Man kan gissa att illusionisten i smyg behandlat den med något ämne som gjort den spröd eller också i förväg böjt den intill bristningsgränsen. Han ”tvättade” skeden med några droppar vatten före försöket! Många har grundat sin uppfattning av Uri Geller på de undersökningar som gjordes 1972 och 1973 vid det högt ansedda Stanford Research Institute i Kalifornien, där – för att citera Randi – ”mer än 2.500 topprankade vetenskapsmän är verksamma”. Men, säger James Randi, de proven var värdelösa. De var för slappt utformade, och forskarna var inte observanta på trick, utan blev lurade. På SRI kunde Geller bland annat riktigt ange vilken sida som var vänd uppåt på en speltärning i en tillsluten låda av stål, vilken skakats så att ingen visste tärningens läge. Försöket gjordes 10 gånger, och Geller gissade rätt 8 gånger – 2 gånger avstod han. Forskarna, Puthoff och Targ, säger i sin rapport att Geller inte fick vidröra lådan, sedan den skakats, men Randi tror dem inte, utan skriver att Geller förmodligen kunnat kika in i lådan genom att lyfta på locket! Randi stöder sig på det förhållandet att en av forskarna, Targ, är mycket närsynt (han har starka glasögon). Bättre är Randi i kritiken av experiment där Geller kunde gissa vilken av tio likadana burkar som inte var tom. (Dessa experiment togs inte med i den slutliga rapporten, som publicerades i Nature.) Randi har visat att han med trick kan göra samma sak. I boken avslöjar han inte hur det går till,
men antyder att man skall observera vissa små egenskaper hos den burk som innehåller något. Man kan gissa att den burken, som är litet tyngre än de andra, står stadigare på ett bord – och det gäller då att få litet vibration på bordet med hjälp av en hand eller fot och så iaktta skakningsskillnader hos burkarna. Att Randi kan göra tricket bevisar ju inte att Geller fuskat med dessa prov – men det tycks finnas en möjlighet att han gjort det. Enligt Randi har Geller också helt misslyckats med detta inslag vid ett offentligt framträdande, när Randi hade anlitats som rådgivare så att provet anordnades på sådant sätt att Geller inte kunde klara det (genom att det lades en skakningsdämpande duk på bordet?). Det positiva resultatet av ESP-proven med gissning på teckningar kan Randi inte säkert förklara. Han saknar tillräckliga upplysningar om omständigheterna. Under de flesta av dessa prov befann sig Geller inne i ett väl isolerat rum – det hade dubbla stålväggar och var elektriskt avskärmat; inte heller ljud eller ljus kunde tränga in där. Randi tror inte att rummet verkligen var helt elektrisk avskärmat, men han har inte fått tillåtelse att kontrollera detta på platsen – hans framställning därom har mötts med tystnad. Det fanns bland annat en ljudlinje, som användes för meddelanden inifrån rummet, och denna kan, säger Randi, också ha använts för radiosignaler i motsatt riktning, om inte skydd mot detta säkerställts. Vid ett av de lyckade proven med teckningar befann sig den person som valde och ritade målbilden, vilken Geller skulle försöka uppfatta, inne i ”buren”, medan Geller höll till alldeles utanför. Naturligtvis fanns då ingen tänkbar medhjälpare till Geller med i buren – ingen kunde sända någon signal till honom. Ändå lyckades han mycket väl återge målbilden, som var en teckning av solsystemet, och även Randi erkänner att ”tricket fungerade bra”. Det är hans enda kommentar till det experimentet. Man frågar: vilket trick? Det kan Randi inte svara på. Han vet inte. Han är endast säker på att det måste röra sig om ett trick. Randis idé att Geller samarbetat med den (enligt forskarna vid ett fåtal tillfällen men enligt Randi ständigt) närvarande Shipi Strang med hjälp av bland annat elektronisk apparatur är ju inte tillämplig här, eftersom målbilden tecknades av en person inne i buren. Både Geller och (ev.) Strang befann sig utanför. Enligt forskarna fick Geller alltid lämna ifrån sig sin teckning, innan målbilden visades för honom. Men Randi tror att Geller i den allmänna röra, som han anser rådde under försöken, mycket väl kan ha kommit åt att komplettera en del teckningar, sedan han kommit ut ur det isolerade rummet och sett målbilden. Edgar Mitchell har sagt – enligt Randi: ”Jag var där praktiskt taget hela tiden. Jag är medarbetare i allt detta arbete … Uppriktigt sagt, Russ och Hal hade ett problem – de var så angelägna att ha Geller där att de uppfyllde alla hans nycker, och om han hotade att ge sig iväg, gav de efter och gjorde vad han önskade. De förlorade naturligtvis kontrollen över situationen, och den blev bara värre och värre och värre …” James Randi påpekar också att det skall ha funnits en liten defekt i isoleringen av rummet och att det talades öppet om den saken. När man en gång drog in en kabel för EEG-test, gjordes ett hål i stålväggen. Kring kabeln tätade man sedan med gasväv. (Rummet byggdes ursprungligen för andra ändamål än ESP-prov.) Randi skriver att efter Gellers mycket fina träff med druvklasen fann man spår av gasväv på golvet. Han har per brev frågat SRI om hålet i väggen, men har inte fått något svar. Randis hypotes är att Shipi Strang genom hålet kunnat stoppa in en exakt teckning av målbilden/druvklasen! Randi tror inte att hålet kommit till användning vid något mer tillfälle. Men, säger han, druvklasen är alldeles för bra. Där måste finnas en exceptionell förklaring. Under tre experiment ritade en dator en enkel teckning/målbild. Datorrummet låg 54 meter från den plats där Geller befann sig. Randi säger att det rådde kaos i datorrummet och att Shipi Strang mycket väl kan ha varit där och kikat och sedan fått över ett meddelande till sin vän Uri. Mot detta antagande står forskarnas uppgift att Strang hölls borta från den plats där målbilden tillkom. Om filmen som gjordes under Stanfordexperimenten säger Randi, som lyckats skaffa sig en kopia av dess senare hälft, att arrangemangen var skrattretande. Han förstår inte hur SRI-forskarna kunde undgå att upptäcka Gellers enkla trick. Ett exempel: Uri fick en kompassnål att röra sig, medan han förde sina händer fram och tillbaka över den. Forskarna försäkrade att Uris händer noga hade undersökts före experimentet: man hade förvissat sig om att där inte fanns någon dold magnet. Men Randi iakttog att kompassnålen rörde sig endast när Uris huvud var i närheten av kompassen och då i takt med huvudrörelserna. Han förklarar att Uri naturligtvis hade en magnet i munnen! Stanford-filmen visar också försök med paranormal skedböjning. Geller koncentrerar sig för allt vad han är värd, men ingenting händer. Fast ibland släpper kameran honom ur sikte en stund för att ta in något annat motiv, eller vid byte av film – och vips sker något! När Geller åter kommer i bild, ser man en böjd sked. Det ”underbara” har alltså skett utanför kameran – när ingen tittat på. Randi skrattar så han ramlar av stolen. (Stanfordforskarna har, som nämnt, meddelat att de vid strängt kontrollerade försök inte kunnat konstatera någon metallböjning.) Fallet Geller är inte klart och entydigt. Det finns bland annat psykologiska aspekter på det, som Randi missar. Anmärkningsvärt är att Geller i ett avseende skiljer sig från ”andra” illusionister. Medan de andra alltid lyckas bra under sina framträdanden, eftersom de har knep som de väl behärskar, har Geller svårigheter på scenen. Deras shower går snabbt och är underhållande. Gellers föreställningar löper ofta trögt och är tråkiga ur underhållningssynpunkt: många misslyckanden, ofta lång tids väntan innan något händer. Randi säger att detta bara är ett spel av Geller. Men så tråkigt långdragna som Gellers framträdanden ofta är och så många misslyckade försök som förekommer, så förefaller det från psykologisk synpunkt föga sannolikt att detta är uttänkt – det gör mera intryck av verkliga ansträngningar att klara uppgifterna. Man kan formulera en fråga så här: Varför skulle en illusionist Geller, som är så duktig att han kan lura en rad vetenskapsmän, samtidigt vara så dålig (som han ofta är) att han har stora svårigheter med enkla estradknep? Randi säger sig beundra honom, men samtidigt småler han åt Gellers ”enkla uppvisningar”, så dåliga att han, Randi, naturligtvis skulle göra de där tricken på helt annat sätt. Bilden av Uri Geller stämmer inte väl med illusionisthypotesen. Den stämmer bättre med tanken att Geller verkligen är en psykiker, ty sådana är ojämna i sina prestationer. Här ett litet avsnitt ur Randis bok, där han berättar om en uppvisning för några vetenskapsmän: ”Senare, på dr Wilkins kontor en trappa upp, bad jag en medlem av kommittén att välja vilket som helst ord från vilken som helst sida i en bok som han själv fick ta ut från kontorets bokhyllor. Han öppnade boken, sedan jag gått över till rummets andra sida och ställt mig med ryggen mot väggen. Sedan han bestämt sig för ett ord, lade han igen boken och behöll ordet i minnet. Jag tog en bit papper från skrivbordet och, i allas åsyn, skrev jag ned ett ord. Det var ‘intended’ – exakt det ord som han endast hade tittat på! Ingenting hade skrivits ned, förseglats i kuvert eller något sådant. Han hade valt ut boken bland hundratals böcker i hyllorna, oc
h jag hade träffat mannen för första gången en timme tidigare.” Tricket är naturligtvis detta: Randi låtsas skriva ned ett ord, sedan ”försökspersonen” sagt att han bestämt sig för ett ord men tills vidare behåller det i minnet. När därpå försökspersonen avslöjar sitt ord, då skriver Randi i smyg ned det och byter ut den meningslösa lappen mot den nyskrivna med det rätta ordet. När alla tittar på den person som yppar sitt ord, då får Randi tillfälle till sitt lilla trick. Det som skrivits, sedan illusionisten verkligen fått reda på ordet, lyckas han lura publiken tro är vad han först skrev. Ett liknande trick lyckades Randi med i ett TV-program, där han lurade den kände kolumnisten A. Spragett, som trodde på Uri Geller. Denne hade tagit med sig ett förseglat kuvert med en teckning i. Randi skulle göra samma teckning, innan han sett vad som fanns i kuvertet. Han ritade, och la fram sitt papper, upp och ned. Så tog Spragett upp sin teckning och visade den för publiken och för TV-kamerorna. Just då (får vi anta) ritade Randi i smyg, när ingen såg på honom, utan alla tittade på Spragett, medan denne viftade med sin teckning – även TV-kamerorna riktades mot Spragett, naturligtvis. Den teckning som Randi gjort, sedan han fått se vad Spragett ritat, lyckades han snabbt visa upp i stället för den första, meningslösa teckningen, vilken smögs undan. För att förhindra Randis triumf skulle Spragett förstås ha lagt fram sitt kuvert på bordet vid sidan av Randis upp och nedvända papper, som (felaktigt) troddes innehålla samma teckning som Spragett gjort, och bett någon utomstående samtidigt ta upp och jämföra båda två. Då hade triumfen blivit Spragetts i stället och illusionisten fått erfara nederlagets nesa.Gellers självbiografi:1975 utkom boken ”My story”, där Uri Geller berättar om sig själv. Den bild av honom som där träder läsaren till mötes, skiljer sig naturligtvis mycket från illusionisten Randis Geller-porträtt. Hos Randi är Gellers väg kantad av okritiska, godtrogna människor, ”gelleriterna”, bland andra vetenskapsmän, som han lurar med ibland skickliga trick och ibland med de allra enklaste knep – och på avstånd observerar en intelligent elit, med bland andra Randi själv i spetsen, hela det beklämmande skådespelet. I ”My story” tecknas i stället ett självporträtt av en ärlig och uppriktig ung man, som rakt på sak berättar om alla märkliga ting som sker genom honom. Och hans väg kantas av människor som genom egna, klara erfarenheter av ”Gellereffekten” blir övertygade, bland andra ett antal objektiva och samvetsgranna vetenskapsmän – och i periferin finns de fördomsfulla, okunniga människorna, till exempel illusionisterna och tidningen Times redaktion, som lägger dumma hinder i hans väg. Hos Randi genomskådar illusionisterna Geller – i hans egen bok möter vi ett par trollkarlar som tror på honom. En av dem säger: ”Vilken illusionist som helst, värd namnet, kan utföra samma saker som Uri, men det är då fråga om trick. Uri måste vara äkta.” En metallurg, dr Chilton, har undersökt sex metallföremål som Geller böjt, och han redovisar att han inte funnit några som helst tecken på behandling av kemikalier eller hetta – inte heller upptäckte han något annat som kunde ge besked om hur föremålen blivit böjda. Brotten var helt normala. Med tanke på spekulationen att Geller kan ha haft någon elektronisk apparat i sina tänder – framförd av dr Hanlon – hänvisar Geller till ett uttalande av en tandläkare i New York, John K. Lind, som undersökte honom 1974: ”Jag kan intyga att vid klinisk och radiografisk undersökning av Uri Gellers mun, tänder och käkar har inte några främmande föremål påträffats, såsom transistorer, metallföremål eller dylikt.”Targ och Puthoff svarar Randi: Som svar på en del av Randis kritik har SRI-forskarna sänt ut några blad med korrigeringar av oriktiga uppgifter hos Randi. I 124 punkter tillbakavisar de kritiken. En viktig del av Randis resonemang är antagandet att Gellers vän Shipi Strang var närvarande och kunde hjälpa till med trick. Puthoff och Targ genmäler till detta att varken Shipi Strang eller någon annan tänkbar medarbetare till Geller hade tilllåtelse att vistas inom ”the target area”, d v s det område där ”målbilden”, som Geller skulle gissa på, fanns. Ingen potentiell medarbetare till Geller kunde på förhand eller under experimenten känna till målbilden. Illusionister, som forskarna rådfrågat, hade rått dem till denna försiktighet. Randi påstår att SRI-forskarna inte hade konsulterat en trollkonstnär förrän efter försöken. De båda forskarna genmäler att den ene av dem, Targ, själv är en erfaren arnatörillusionist sedan 20 år samt att man dessutom hela tiden rådfrågade en illusionist som specialiserat sig på att avslöja falska poltergeistfall. (Denne vill vara anonym.) Det gjordes vid SRI experiment med en kompassnål, som Geller fick att röra sig. Randi förklarar i sin bok att Geller naturligtvis hade en magnet i munnen. Forskarna replikerar att de ju i filmen förklarar att de vid tillbakablick anser detta experiment otillfredsställande. De hade nämligen funnit att de effekter som Geller åstadkom, kunde frambringas med hjälp av ett litet metallstycke, så litet att det inte kunde upptäckas med magnetometer. Därför ansåg de att detta experiment inte var tillräckligt säkert, även om de inte hade något bevis för att Geller fuskade. Randi spekulerar att Geller under några försök fått lämna det isolerade rummet – till exempel för naturbehov – och då passat på att fuska, med hjälp av sin närvarande vän Shipi, som kunnat ge tecken. Forskarna svarar att Geller aldrig fick tilllåtelse att lämna sin plats under försöken. Randi pastår att det rådde oordning under experimenten. Han åberopar ett uttalande av Edgar Mitchell, som sagt att forskarna tillmötesgick alla Gellers nycker. Forskarna svarar att Mitchell inte befann sig på SRI under något av de experiment som har rapporterats i artikeln i Nature, utan endast under tidiga förberedande försök, när man arbetade med att få fram tillfredsställande experimentanordningar. Beträffande Randis spekulation att Geller kunde kika in i en låda med en tärning, som skakats – varpå Geller gissade på tärningens läge – svarar forskarna att film och videotape visar att Geller inte öppnade locket och kikade in i lådan. De upplyser också att illusionister, som studerat filmen och videotapen, inte kunnat upptäcka något trick. En journalist på Times har påstått att Gellers tio gissningar på tärningen i lådan (där han hade rätt åtta gånger) var en del av en längre experimentserie med hundratals försök; forskarna valde för publicering ut ett lyckat set. Puthoff och Targ genmäler att de tio gissningarna var samtliga som gjordes av denna typ av experiment. Harold Puthoff och Russell Targ slutar med att säga att de noga har studerat James Randis bok och funnit att i vartenda fall, där Randi spekulerat i brister i försöksanordningarna, är spekulationerna felaktiga. Detta fakum, menar de, utgör ytterligare ett stöd för existensen av de fenomen som observerats.

GillaGilla

Snilleblixten
31 mars, 2011 den 23:44

Det enda Uri Geller gjorde, var att han introducerade programserien ”Fenomen” med att säga att det inte kommer handla om övernaturligheter, av respekt för de icke-paranormala deltagarna!Om det skulle ha varit sant att det skulle ha varit fråga om något stort erkännande från Uri Gellers sida att han själv inte längre är paranormal, så borde ju rimligen även några andra än ”Muschen” i Sverige ha snappat upp detta ”stora erkännande”…Tyvärr så är det bara fråga om önsketänkande från din sida!Uri Geller har LOVAT att han ALDRIG kommer säga att han inte längre skulle vara paranormal!Uri Geller har ändrat sin titel från synsk till mystiker för att SLIPPA smutskastning. ”Jag vill respektera mentalisterna i showen. I programmet hävdar jag inte att jag har övernaturliga krafter”, säger han.http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article12790594.abHan gör det alltså i respekt för dom icke-paranormala deltagarna i programmet…Uri Geller säger med egna ord att skeptikerna försöker vända och vrida på det han säger:http://www.heise.de/tp/r4/artikel/27/27217/1.html”I get emails, they ask me, ”Oh Uri, is it true, that you said that you’re not a psychic, to a German magic magazine?” And this is my answer – listen very carefully: I never said that I´m not a psychic. You must listen to my words. Read my words, what I said.I said to this German magazine, so what I did say, that I changed my character, to the best of my recollection, and I no longer say that I do supernatural things. It doesn´t mean that I don´t have powers. It means that I don´t say ”it’s supernatural”, I say ”I´m a mystifier!” That´s what I said. And the skeptics turned it around and said, ”Uri Geller said he’s a magician!” I never said that. AND I WILL NEVER SAY THAT”Det känns enormt skönt att jag har den gode Uri på min sida, att jag kan lita på honom att han kommer vara paranormal livet ut!

GillaGilla

Snilleblixten
6 april, 2011 den 00:10

Uri Geller har ändrat sin titel från synsk till mystiker för att slippa smutskastning. ”Jag vill respektera mentalisterna i showen. I programmet hävdar jag inte att jag har övernaturliga krafter”, säger han.http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article12790594.abHan gör det alltså i respekt för dom icke-paranormala deltagarna i programmet…http://www.heise.de/tp/r4/artikel/27/27217/1.html”I get emails, they ask me, ”Oh Uri, is it true, that you said that you’re not a psychic, to a German magic magazine?” And this is my answer – listen very carefully: I never said that I´m not a psychic. You must listen to my words. Read my words, what I said.I said to this German magazine, so what I did say, that I changed my character, to the best of my recollection, and I no longer say that I do supernatural things. It doesn´t mean that I don´t have powers. It means that I don´t say ”it’s supernatural”, I say ”I´m a mystifier!” That´s what I said. And the skeptics turned it around and said, ”Uri Geller said he’s a magician!” I never said that. AND I WILL NEVER SAY THAT”

GillaGilla

Snilleblixten
7 april, 2011 den 13:14

http://www.heise.de/tp/r4/artikel/27/27217/1.html”I get emails, they ask me, ”Oh Uri, is it true, that you said that you’re not a psychic, to a German magic magazine?” And this is my answer – listen very carefully: I never said that I´m not a psychic. You must listen to my words. Read my words, what I said.I said to this German magazine, so what I did say, that I changed my character, to the best of my recollection, and I no longer say that I do supernatural things. It doesn´t mean that I don´t have powers. It means that I don´t say ”it’s supernatural”, I say ”I´m a mystifier!” That´s what I said. And the skeptics turned it around and said, ”Uri Geller said he’s a magician!” I never said that. AND I WILL NEVER SAY THAT”

GillaGilla