Död o Återfödd´s Blogg – Hare Krishna, kära älskade vänner!

Archive for oktober 2021


HÄR FÖLJER MASSOR AV ASTRONOMISKA BEVIS FÖR ATT DET FAKTISKT ÄR SOLEN SOM KRETSAR KRING JORDEN !!!

.

SOLEN SPIRALKRETSAR KRING JORDEN – TVÅ SEPARATA RÖRELSER, DEN ENA DESS EGENRÖRELSE

Solen rör sig i spiral, ett dagligt västligt varv tillsammans med stjärnhimlen och ett årligt östligt varv, dess egenrörelse, längs ekliptikan/zodiaken i dess omloppsbana runt jorden. Det tar solen exakt 24 h att rotera ett västligt varv runt jorden, medan solen under samma tid rör sig knappt 1 grad österut relativt stjärnorna (varför stjärndygnet är något kortare: 23h, 56m, 4s), i sin årliga bana runt jorden.

Solens rörelse på himlavalvet kan jämföras med en myra på krukmakarens drejskiva. Drejskivan går åt ena hållet vars rörelse myran på skivan automatiskt följer, sedan så knatar myran självständigt i maklig takt åt det andra hållet på skivan. Myran har alltså två separata rörelser, den ena med drejskivan åt ett håll, den andra med sin egenrörelse åt det andra hållet, vilket ger en nettorörelse i drejskivans riktning.

I solens fall, så går egenrörelsen längsmed den 23,44° lutande ekliptikan (det är alltså inte jordaxeln som lutar) i dess årliga omloppsbana runt jorden, vilket därmed ger spiralkretsandet. Den västliga horisontella rörelsen tillsammans med himmelssfärens dagliga rotation, och den östliga lutande egenrörelsen mellan vändkretsarna i dess årliga omloppsbana runt jorden.

Det är solens årliga vandring kring ekliptikan, längs zodiakens stjärnbilder mellan vändkretsarna, som orsakar årstidernas växlingar, medan solens dagliga rotation runt jorden (tillsammans med resten av stjärnhimlen) ger oss dag och natt.

Att det är solen som vandrar längs zodiaken, inte jorden, bevisas av solstånden, sommarsolstånd och vintersolstånd. Hade det varit jorden som vandrar mellan vändkretsarna, så hade det ju hetat sommarjordstånd och vinterjordstånd. Det är alltså solen som genomgår stånd, inte Moder Jord. Dessutom så anges ju solens dagliga position i zodiaken i efemerider, till skillnad mot jordens, som ju alltid är stationär i planetsystemets och kosmos centrum.

Den ena rörelsen är den dygnsbaserade (som ger dygnstiderna, dag och natt) horisontella medursrörelsen i västlig riktning, tillsammans med alla andra himlakroppar, i stjärnhimlens dagliga rotation runt jorden, 1 varv/dygn.

Den andra rörelsen är den årsbaserade (som ger årstiderna, sommar och vinter) motsatta motursrörelsen (motsatt den roterande stjärnhimlen) längs ekliptikan i östlig riktning, som är solens oberoende egenrörelse (1/365 av stjärnhimlens rotationhastighet, dvs 29,78 km/s, 107 218 km/h) i dess årliga kretslopp runt jorden, i den 23,44° nord-sydligt lutande celesta omloppsbanan, till och från norra och södra vändkretsen, 1 varv/år:

Hos oss på norra halvklotet är det sommar när solen är uppe vid norra vändkretsen och vinter när solen är nere vid södra vändkretsen. Solens motsatta egenrörelse motsatt den roterande stjärnhimlen/eterrymden (det kosmiska svänghjulet), kan jämföras med en myra som på en drejskiva rör sig motsatt skivans rotationsriktning.

Att det sideriska dygnet (stjärndygnet) är fyra minuter kortare (23h 56m 4s) än soldygnet, beror på solens samtidiga egenrörelse, östliga omloppsbanan kring jorden, längs ekliptikan (storcirkeln på himlavalvet, solens bana runt jorden) motsatt stjärnhimlens västliga rotationsriktning. Detta innebär att för varje varv som stjärnhimlen roterar kring jorden, så sackar solen efter 0,00273 varv, vilket innebär att det går 366,25 stjärnvarv på ett årligt solvarv kring jorden, vilket är anledningen till att året har 365,25 (sideriska) dygn.

Alltså, för varje årligt varv som solen kretsat moturs längs ekliptikan runt jorden, så har stjärnhimlen roterat 366,25 varv medurs runt jorden, varför längden på året är 365,25 soldygn och kallas för ett sideriskt år. Antalet soldygn är en mindre än antalet stjärnrotationer, på grund av att solens motsatta egenrörelse runt jorden resulterar i en extra rotation av stjärnhimlen runt jorden.

Med tanke på att solens egenrörelse faktiskt går moturs, så är begreppen medsols och motsols lustigt nog helt bakvända. Intressant i sammanhanget är att de flesta bantävlingar inom idrottens värld följer solens egen banrörelse, dvs moturs. Som exempel kan anges löparbanor i friidrott, speedwaybanor, skridskobanor och velodromer för bancykel. I andligt hänseende så är det dock gynnsammare att röra sig medurs.

Intressant i sammanhanget är att ordet solvarv i det svenska språket har två betydelser, samma som beskrivits ovan. Ena betydelsen baseras på solens årliga varv runt jorden, dvs ett år, andra betydelsen baseras på solens dagliga varv runt jorden, dvs ett dygn. Ordet solcykel däremot syftar på en tidrymd av 28 år, 28 solvarv, efter vilken veckodagsserien upprepar sig, så att ett visst datum infaller på samma följd av veckodagar.

.

STJÄRNHIMLEN ROTERAR 366,25 VARV KRING JORDEN PÅ 365,25 SOLVARV

Som ni kanske känner till så tar det solen 365,25 dygn (365,25 västliga solvarv) att kretsa ett helt varv längs ekliptikan, längs zodiakens stjärnbilder, i dess årliga östliga omloppsbana kring jorden.

Men hur kan 366,25 västliga stjärnvarv under ett år (dagens vetenskapsmän tänker helt bakvänt och tror felaktigt att det är jorden som roterar 366,25 östliga varv) motsvara 365,25 dygn, dvs 365,25 solvarv?

Hur kommer det sig att ett soldygn (24 h) är 4 minuter längre än ett stjärndygn (23h 56m 4s)?

Varför tar det solen 4 minuter längre tid att varva jorden än det gör för stjärnorna, vilket resulterar i att stjärnorna varje dygn roterar 361 grader relativt jorden, mot solens 360 grader, så att det på ett helt år blir ett extra stjärnvarv runt jorden?

Jo, eftersom när solen har vandrat sitt årliga östliga varv längs ekliptikan (dess oberoende egenrörelse, i likhet med de andra planeterna) kring vår stationära Moder Jord, mittpunkten i universum, så har ju solen därmed avverkat ett västligt varv mindre än stjärnorna i deras dagliga roterande kring jorden,

366,25 – 1 = 365,25

Stjärnhimlen roterar nämligen 366,25 västliga varv kring jorden för varje gång solen kretsat 1 östligt årsvarv i sin omloppsbana kring jorden. På detta årsvarv avverkar solen 365,25 varv, varför vi har 365,25 soldygn/år, vilket kallas för ett sideriskt solår. Antalet soldygn utgör 1 mindre än antalet stjärnvarv, på grund av att solens årliga östliga varv, dess omloppsbana kring jorden, motsatt stjärnhimlens västliga rotationer, resulterar i ett extra stjärnvarv.

På ett dygn (24 h) syns stjärnhimlen rotera 366,25/365,25 västligt varv runt jorden, av vilket 1/365,25 beror på att jorden under samma dygn roterar 1/365,25 östligt varv kring sin egen axel. Jordens axelrotation följer nämligen vinkelmässigt solens årliga egenrörelse kring ekliptikan/zodiaken, vilken alltså också är 1/365,25 östligt varv per dygn. Det är alltså pga solens och jordens östliga egenrörelse, som stjärnhimlen förflyttar sig 1/365,25 varv västerut varje dygn, vilket blir ett extra stjärnvarv på 365,25 dygn/solvarv, dvs 366,25 stjärnvarv på 365,25 solvarv.

För varje dagligt varv som stjärnhimlen roterar kring jorden, så sackar solen efter 0,00273 varv, på grund av dess årliga östliga omloppsbana kring jorden, varför det alltså går 366,25 stjärnvarv på ett årligt solvarv (365,25 dygnsvarv)kring jorden.

.

SOLEN ROTERAR 365,25 VARV/ÅR KRING JORDEN

Eftersom de 366,25 rotationerna inte avverkas av solen, och eftersom det omöjligen kan vara fråga om 366,25 jordrotationer, då jorden ständigt är i synk med solens rotationer, vilket bevisas av att solens middagshöjd (största höjd) alltid, året runt, är kring klockan tolv mitt på dagen lokal soltid, och av att solen alltid passerar jordens ekvatorialplan (dagjämningarna) kring samma datum varje år, så måste de 366,25 rotationerna vara stjärnhimlens rotationer.

Med uteslutningsmetoden kommer vi helt sonika fram till att det av nödvändighet måste vara solen som roterar 365,25 varv/år runt jorden, eftersom det omöjligen kan vara det motsatta, då inte ens astronomerna hävdar att jorden roterar 365,25 varv, de tvingas påstå att det är 366,25 varv, när faktum alltså är att det är stjärnhimlens varv…

Att det obestridligen är solen som vandrar längs ekliptikan runt jorden, bevisas ju dessutom av faktumet att det är solen som vänder vid de båda vändkretsarna vid vintersolstånd och sommarsolstånd, då solen påbörjar sin vandring norrut respektive söderut. Solen passerar ju dessutom över ekvatorn vid de båda dagjämningarna, då solen antar nordlig respektive sydlig deklination.

Det faktum att jorden alltid är belägen vid deklinationen noll och att vi inte flänger omkring runt zodiakens stjärnbilder (jorden är ju stationär), borde ju få även den mest hårdnackade heliocentriker att tänka om, tänka rätt.

Eftersom Moder Jord är stationär, så kan inte jordens position relativt ekliptikan/zodiaken lägesbestämmas, vilket däremot görs med solen och de andra planeterna, vilka alltså kretsar kring vår stationära Moder Jord.

.

JORDEN AXELROTERAR 1 VARV/ÅR – I PERFEKT SYNK MED SOLENS ÖSTLIGA OMLOPPSBANA KRING JORDEN

Det är inte 1 varv/dygn som jorden roterar kring sin egen axel, som vetenskapsmännen duperat oss till att tro, utan 1 varv/år (en unik revolutionerande kosmologisk teori jag härmed lägger fram), vilket ju faktiskt logiskt förklarar hur det kommer sig att stjärnbilderna på himlavalvet synes (skenbart) rotera 1 varv/år runt himlavalvet.

De 4 extra minuterna varje dygn, som påvisar att vi följer solens dygnsrörelse (24h), inte stjärnornas (23h 56m 4s), är den lilla axelrörelse (1 grad) som jorden avverkar kring sin egen axel varje dygn, helt i synk med solens dagliga rörelse (1 grad) längs ekliptikans/zodiakens stjärnbilder. För att vara exakt, så är solens dagliga genomsnittsrörelse 59 bågminuter och 8 bågsekunder.

Eftersom jordens östliga axelrotation går i perfekt synk (bunden rotation) med solens östliga omloppsbana längs ekliptikan/zodiaken kring jorden, så blir ju resultatet 365,25 solvarv kring jorden per år, inte 366,25 varv som stjärnorna avverkar kring jorden under samma tid.

Faktum är att på samma sätt som jordens axelrotation är perfekt synkroniserad med solens årliga omloppsbana kring jorden (365,24 dygn), så är även månens axelrotation perfekt synkroniserad med dess månatliga omloppsbana kring jorden, då månen roterar exakt ett varv kring sin egen axel, under den tid det tar månen att kretsa ett varv runt jorden (27,32 dygn), vilket gör att månens axelrotationshastighet är 4,6 m/s, dvs något snabbare än jordens 1,27 m/s.

På samma sätt som månen är perfekt synkad med jorden, genom att månen roterar exakt ett varv runt sin egen axel (bunden rotation), under den tid det tar månen att kretsa ett varv runt jorden, 27,32 dygn, så är även jorden och solen perfekt synkade med varann. Jorden roterar nämligen exakt ett varv runt sin egen axel (bunden rotation), under den tid det tar solen att kretsa längs ekliptikan ett varv runt jorden, 365,24 dygn, dvs ett solår.

Intressant i sammanhanget är att medan månens bundna rotation är kopplad till dess eget kretsande runt jorden, så är jordens bundna rotation kopplad till solens kretsande runt jorden.

Att ett jordår är exakt likvärdigt med ett solår, bevisas av faktumet att det tar exakt lika lång tid för 1 jordvarv (jordens axelrotation) som för 1 solvarv (solens kretsande) kring jordens kosmiska rotationsaxel, axis mundi.

Eftersom jordens enda rörelse är dess årliga rotation runt sin egen axel, vilket blir 1,27 m/s vid ekvatorn, så är det endast relativt sin axel som jorden är i rörelse. En rörelse som för övrigt inte är någon egenrörelse, då det är solen som i sitt årliga kretsande kring oss driver jorden kring sin axel, via den kosmiska, eteriska drivaxeln som förbinder solen och jorden med varann. Därav att jorden och solen är perfekt synkroniserade – jordens synkrona axelrotation med solens kretsande kring jorden.

Jordens synkrona rörelse med solen innebär att för varje dygn som solen förflyttar sig ca 1° längs ekliptikan, så förflyttar sig jorden exakt samma vinkelenhet runt sin egen axel, vilket vid ekvatorn innebär 109,7 km/dygn, i sydligaste Sverige ca 60 km/dygn, och i nordligaste Sverige ca 40 km/dygn.

Om vi godtar jordens årliga axelrotation, istället för dess påstådda dagliga axelrotation, så blir ekvatorialhastigheten plötsligt både fysiskt rimlig och empiriskt logisk. Enligt dagens förvrängda heliocentriska världsbild, så ska jorden rotera i hiskliga 465 m/s vid ekvatorn, men med den årliga axelrotationen blir farten mer moderat, dvs 1,27 m/s, eller 4,6 km/h. Mycket mer rimligt, när man betänker att Venus axelroterar i 1,8 m/s, Merkurius i 3,0 m/s och Månen i 4,6 m/s.

.

STJÄRNHIMLENS ÅRLIGA ROTATION ÄR EN EFFEKT AV JORDENS ÅRLIGA AXELROTATION

Att stjärnhimlen med dess stjärnbilder sakta tycks rotera på himlavalvet under årets lopp (stjärnhimlens årliga rörelse), så att vi ser årstidernas skilda stjärnhimlar, beror faktiskt på jordens årliga axelrotation. Jordens påstådda årliga kretsande runt solen är alltså bara båg.

Det är alltså helt fel, som vi blivit indoktrinerade till, att jorden skulle rotera runt sin axel på daglig basis. Nej, jorden roterar på årlig basis.

All världens astronomiböcker får härmed revideras och skrivas om!

Med den årliga axelrotationen, så förflyttar sig jorden gradvis knappt 1° dagligen i östlig riktning, vilket faktiskt motsvarar den observerbara verkligheten, då stjärnbilderna på stjärnhimlen gradvis (skenbart) förflyttas knappt 1° dagligen i västlig riktning, så att stjärnhimlen tycks ha vridit sig ett helt varv, 360°, under loppet av ett år.

Stjärnbildernas gradvisa skenbara förflyttning på stjärnhimlen beror på att vår axelrotation är kopplad till solens årliga kretsande runt jorden. Solen är nämligen kopplad med Moder Jord via den kosmiska drivaxeln som är fästad vid jordens polaxel (axlarna eteriska, kan inte ses med våra grova jordiska korpgluggar), som utgör himlavalvets kosmiska rotationsaxel, runt vilken hela stjärnhimlen med alla himlakroppar roterar kring varje dygn.

.

STJÄRNORNAS ÅRLIGA ABERRATION OCH PARALLAX BEROR PÅ JORDENS ÅRLIGA AXELROTATION

Stjärnornas årliga aberration och parallax förklaras naturligast och bäst med den geocentriska modellen. Det är nämligen så att det är jordens årliga axelrotation, som ger effekten av stjärnornas årliga aberration och parallax.

Eftersom vår tids astronomer inte begriper att Moder Jord tronar stationär i centrum av planetsystemet och himlavalvet, så gör de sig skyldiga till en grov feltolkning av parallaxen. Stjärnornas årliga parallax är egentligen bara frågan om stjärnornas årliga aberration. Dessa två utgör faktiskt samma astronomiska fenomen, vilket som sagt är en effekt av jordens årliga axelrotation.

Parallaxen upptäcktes år 1838 av tysken Friedrich Wilhelm Bessel, och troddes, helt felaktigt, vara dödsstöten för geocentrismen.

Vad gäller parallax, tittar astronomerna på en närliggande stjärna och noterar dess position relativt en mer avlägsen stjärna, och mäter sedan avvikelsen sex månader senare när jorden är i oppositionsläge i sitt förmenta kretsande kring solen (triangulering, heliocentrismens enda direkta metod, baserad på lögnen att jorden kretsar runt solen). Då kommer den närliggande stjärnan skenbart ha skiftat position relativt den mer avlägsna stjärnan. Detta försöker man lägga fram som bevis för att jorden kretsar runt solen.

Dock, så framträder exakt samma parallax även i den geocentriska modellen, bara tolkningarna som skiljer. Enligt geocentrismen orsakas parallax av jordens årliga rotation runt sin egen axel. Om man tittar på en närliggande stjärna och noterar dess position relativt en mer avlägsen stjärna, och sedan väntar i sex månader tills jorden har roterat ett halvt varv runt sin egen axel, där alla punkter på jorden har hamnat i sitt oppositionsläge, så kommer den närliggande stjärnan skenbart ha skiftat position relativt den mer avlägsna stjärnan:

http://www.youtube.com/watch?v=GRRnFF7bob0

Det heliocentriska och geocentriska systemet är geometriskt reciproka, inverterbara, varandras spegelbilder, bara det att heliocentrismens tolkningar blir galet fel och geocentrismens rätt och riktigt, som detta med parallax.

Anledningen till varför den heliocentriska parallaxmetoden är galet felaktig, är för att den tolkar mätresultaten efter jordens förmenta årliga kretslopp runt solen, när faktum är att jordens enda rörelse är dess årliga axelrotation, som mätningarna i realiteten (heliocentrikerna ovetandes) baseras på.

Diametern mellan oppositionsplaceringarna på jordens förmenta omloppsbana runt solen är 299 200 000 km och jordens ekvatordiameter är 12 756 km. Differensen på stjärnavstånden mellan den heliocentriska och geocentriska tolkningen blir alltså 23 455. Så många gånger närmare oss är stjärnorna i realiteten. Stjärnornas verkliga avstånd från oss räknas inte i ljusår, utan i ljustimmar.

.

STJÄRNORNAS EGENRÖRELSE – INTE JORDAXELNS PRECESSION

Dagens heliocentriska astronomer resonerar helt bakvänt. Det är inte dagjämningspunkterna som precesserar (förflyttar sig) medurs västerut, relativt stjärnorna, som ett resultat av jordaxelns förmenta vobbel/precession. Det är de facto stjärnorna som förflyttar sig (deras egenrörelse) moturs österut, relativt jordaxeln och dagjämningspunkterna, som ett resultat av zodiakens precession runt jordaxeln, systemets centrum.

Stjärnornas egenrörelse orsakar en ständigt pågående avvikelse relativt himmelspolerna/dagjämningspunkterna. Avvikelsen är 50 bågsekunder/år, vilket innebär att det tar 25 920 år, ett zodiakiskt år, för zodiaken att röra sig hela varvet runt himlavalvet. Om vi ponerar att zodiakbältet ligger halvvägs mot himlavalvets gräns/hölje, så rör sig dessa stjärnor med en hastighet av 48,7 km/h.

Stjärnornas egenrörelse är anledningen till varför det sideriska året (solens omloppstid relativt stjärnornas positioner) är 20 minuter längre än det tropiska året (solens omloppstid relativt vårdagjämningspunkten), 365,2564 dygn versus 365,2422 dygn.

Det är även denna stjärnornas egenrörelse som orsakar att stjärnan som ligger närmast de båda fixa himmelspolerna, vilken innehar rollen som södra respektive norra polstjärnan, skiftar under milleniernas gång. Exempelvis kommer stjärnan Vega, i stjärnbilden Lyran, inneha rollen som den norra Polstjärnan om ca 12 000 år, då vi för övrigt kommer vara inne i Jungfruns tidsålder. Den nuvarande Polstjärnan, det norra navigeringsobjektet, är stjärnan Polaris i stjärnbilden Lilla björnen (deklination +89°15’51”), vilket den kommer vara i knappt tusen år till.

Stjärnornas egenrörelse ligger även bakom vilken stjärnbild som solen står i under dagjämningarna. Vattumannens stjärnbild precesserar mot vårdagjämningspunkten, därav begreppet att vi närmar oss Vattumannens tidsålder, vilken inleds om 427 år, närmare bestämt i maj år 2439. Fiskarnas tidsålder, som vi är inne i nu, inleddes i september år 285. Längden på de olika tidsåldrarna varierar något.

.

JORDEN ÄR I SYNK MED SOLENS RÖRELSE, INTE STJÄRNORNAS RÖRELSE

Beviset för att jorden verkligen är i synk med solens rörelse, inte stjärnornas, är att det endast är med solens omloppstid (24 h, soltiden som vi följer) som stjärnbildernas skenbara årliga rörelse runt himlavalvet kan observeras. Dessutom är det endast med soldygnet som solens middagshöjd ständigt är i synk med dygnets timmar.

Om jorden istället hade varit i synk med stjärnornas omloppstid (23h 56m 4s), så skulle jorden låsas med stjärnhimlen istället för med solen, och då skulle stjärnbildernas årliga rörelse aldrig kunna observeras. Dessutom skulle solens middagshöjd förskjutas med två timmar varje månad, om vi följde stjärndygnet, så att solen efter tre månader stod som högst klockan 18:00 och efter ett halvår vid midnatt klockan 24:00, vilket ju är fullständigt absurt.

Ett annat ypperligt bevis för att jorden inte kan vara i synk med stjärnornas omloppstid, är att vi i så fall inte skulle ha vintersolstånd och sommarsolstånd förrän ca 14 januari och 14 juli varje år, på grund av zodiakens precession. Zodiaken ligger nämligen de närmaste decennierna ca 24 grader i osynk (i östlig riktning) med jordens dagjämningspunkter, dvs lite drygt 24 dygn.

Stjärnornas egenrörelse orsakar en ständigt pågående avvikelse relativt himmelspolerna/dagjämningspunkterna. Avvikelsen är 50 bågsekunder/år, vilket innebär att det tar 25 920 år, ett zodiakiskt år, för zodiaken att röra sig hela varvet runt himlavalvet.

Stjärnornas egenrörelse är anledningen till varför det sideriska solåret (solens omloppstid relativt stjärnornas positioner) är 20 minuter längre än det tropiska solåret (solens omloppstid relativt vårdagjämningspunkten), 365,2564 dygn mot 365,2422 dygn.

Stjärnorna har alltså också en egenrörelse, men det är som sagt inte stjärnornas egenrörelse som jordens årliga axelrotation följer, utan solens egenrörelse.

.

SOLENS SKILDA HASTIGHETER – SNABBAST KRING NYÅR

Eftersom solens bana runt jorden är elliptisk och dess närmaste punkt till jorden i dess vandring längs ekliptikan, alltid ligger kring nyår, 2-5 januari (147,1 miljoner km, perigeum), strax efter att solen vänt vid Stenbockens södra vändkrets, så färdas solen som snabbast vid den tidpunkten på året. Solen färdas då 61,2 bågminuter/dygn, jämfört med 57,2 bågminuter/dygn ett halvår senare, 4-7 juli, strax efter att solen vänt vid Kräftans norra vändkrets, då solen är längst bort från oss (152,1 miljoner km, apogeum).

Man kan som exempel anföra att krukmakarens drejskiva roterar saktare ju närmare centrum på skivan man kommer. Därför är solens östliga egenrörelse, relativt den kosmiska drejskivans, himmelssfärens, västliga rotationshastighet, ca 7% snabbare kring nyår, jämfört med ett halvår senare då solen är mer i periferin på himmelssfären, där sfären roterar snabbare.

Solen färdas sålunda alltid, relativt sett, ca 7% snabbare när den är som närmast jorden i början av januari, än i början av juli, då solen befinner sig längst bort från jorden i sitt kretsande runt Moder Jord.

.

SOLENS PASSAGER ÖVER EKVATORN VID DAGJÄMNINGARNA

På sin vandring längs ekliptikan korsar solen jordens ekvatorialplan, himmelsekvatorn (det grundläggande planet i det ekvatoriella koordinatsystemet), två gånger per år, vid passeringarna över höst- och vårdagjämningspunkten, kring 20 mars och 22 september, då dag och natt är lika långa över hela jorden.

Vårdagjämningspunkten är den skärningspunkt mellan himmelsekvatorn och ekliptikan där solen befinner sig vid passagen från sydlig till nordlig deklination. På motsvarande sätt definieras höstdagjämningspunkten vid solens passage från nordlig till sydlig deklination.

I Websters internationella ordbok, står det så här om dagjämningarna:

”Endera av de två gånger under ett år när solen korsar himmelsekvatorn, och när längden på dag och natt är ungefär lika; vårdagjämningen eller höstdagjämningen.”

Detta måste naturligtvis vara mycket pinsamt för heliocentriker, eftersom solen inte förväntas röra sig kring jorden. Faktumet att solen passerar, förflyttar sig, från den ena himmelshalvan till den andra vid dagjämningspunkterna, utgör ju ett obestridligt bevis för att det är solen som rör sig på himlavalvet och att jorden är stationär.

Dessutom passerar solen alla platser på jorden som ligger längs samma meridian vid middagstid klockan 12:00 soltid, en tid som mäts med solur. Ordet meridian härrör från det latinska ordet för middag, meridies. Förr i tiden kallade man i Sverige ordet meridian för middagslinje, vilket alltså är linjen som solen passerar lokalt vid middagstid över hela jorden.

Återigen, det är alltså solen som vandrar över himlavalvet, inte jorden.
.

EKLIPTIKANS PLAN LUTAR 23,44° – INTE JORDAXELN

Ekliptikan, storcirkeln på himmelssfären, är en elliptisk bana vars plan för närvarande lutar 23,44° (oblikvitet) i förhållande till himmelsekvatorn/jordens ekvatorialplan, som är det kosmiska nolläget. Lutningen varierar, pendlar, fram och tillbaka mellan 22,1° – 24,5°, och är i avtagande med 0,47 bågsekunder/år. En hel pendelrörelse fram och tillbaka tar ca 41 000 år. Det är alltså inte jordaxeln som lutar 23,44°, vilket bara är heliocentriskt hittepå, för att kunna hitta på en låtsasförklaring till årstidernas växlingar.

.

JORDEN ÄR PLANETSYSTEMETS CENTRUM – INTE SOLEN

För att förklara solens synbara gång runt jorden och kalenderårets fyra årstider, så hävdar man att jordens axel lutar 23,5° från linjen som är vinkelrät mot ekliptikan, det plan som jorden hävdas kretsa runt solen. Det hävdas också att lutningen mellan solens ekvatorialplan och ekliptikans plan är ca 7°. Detta innebär att jordens axel ska luta ca 16,5° från solens axel.

Samtidigt, nota bene, så ses alla stjärnor på himlen röra sig parallellt med jordens ekvatorialplan och i ett plan exakt vinkelrätt mot jordaxeln, det vill säga runt jordens axel.

Om solen är i centrum i planetsystemet som dagens astronomer påstår, och jorden kretsar runt solen, hur kommer det sig då att himlens stjärnor ses kretsa runt den förlängda jordaxeln?

Om solen är planetsystemets boss som det påstås, varför väljer stjärnorna att rotera runt jordens axel?

Jo, givetvis för att Moder Jord är planetsystemets och himlavalvets centrum, som stjärnhimlen graviterar mot.

.

KARLAVAGNEN OCH ORIONS BÄLTE STÖDJER GEOCENTRISMEN

Man kan ange ett par mycket bra exempel, Karlavagnen och Orions bälte, som avslöjar att den moderna kosmologins avståndsberäkningar till stjärnorna och de inbördes stjärnavstånden är helt uppåt väggarna.

Den kanske mest iögonenfallande asterismen på himlavalvet torde vara Karlavagnen, som tillhör Stora björnens stjärnkonstellation.

De sju stjärnorna (sju vismän) i Karlavagnen heter: Dubhe (Kratu), Merak (Pulaha), Phecda (Pulastya), Megrez (Atri), Alioth (Angiras), Mizar (Vashistha) och Alkaid (Marichi). Som kuriosa kan nämnas att Mizar bildar en dubbelstjärna med Alcor (Vashisthas trogne fru Arundhati):

Det är fullständigt uppenbart att dessa sju stjärnor är intimt förbundna med varann, ingår i samma sfär, och att de därför torde befinna sig på ungefär samma avstånd från jorden. Detta eftersom himmelens sfärer utgår från och cirklar runt jordens mittposition.

Enligt dagens heliocentriska astronomer påstås Mizar befinna sig 78 ljusår från jorden och Dubhe 124 ljusår bort från jorden. Detta innebär att avståndet från Karlavagnens Mizar till Dubhe enligt heliocentrismen (så att de hamnar på samma radiella avstånd från jorden) är 46 ljusår, dvs 3 000 000 gånger sträckan Jorden-Solen, eller 10 gånger gånger sträckan Jorden till stjärnan Alfa Centauri.

Vansinnigt absurt!

En faktum till som avslöjar heliocentrismens vansinne, är den mytomspunna asterismen Orions bälte i stjärnkonstellationen Orion, med de tre stjärnorna Alnitak, Alnilam och Mintaka, som i rak linje bildar ett bälte, Orions bälte:

Alnitak påstås befinna sig 736 ljusår från jorden, Mintaka 915 ljusår, och Alnilam 1340 ljusår från jorden.

Detta innebär att avståndet från Alnitak till Alnilam i Orions bälte enligt heliocentrismen (så att de hamnar på samma radiella avstånd från jorden) är 604 ljusår, dvs 38 000 000 gånger sträckan Jorden-Solen, eller 138 gånger sträckan Jorden till stjärnan Alfa Centauri, eller 70 gånger sträckan Jorden till stjärnan Sirius.

Med andra ord vill heliocentrikerna få oss att tro att det är lika långt radiellt avstånd från Alnitak till Alnilam i Orions bälte, som sträckan Moder Jord – Sirius, 35 gånger tur & retur, när det i själva verket rör sig om möjligen ett par ljussekunder.

Någon som längre kan ta heliocentrismen på allvar?

Det har tragiskt nog blivit praxis inom astronomin att utge spegelbilder av den datoriserade spektrografiska virtuella verkligheten som vetenskaplig fakta. Man påstår sig t.ex. ha upptäckt jordlika planeter i värlsrymden, såsom exempelvis en planet vid stjärnan Mu Arae, som hävdas vara i Uranus storlek och synlig för blotta ögat, trots att den sägs befinna sig otroliga 50 ljusår från oss. Till saken hör att Uranus befinner sig 163 000 gånger närmare än denna påstådda planet, och kan inte ses med blotta ögat:

För att åskådliggöra det fullständigt vansinniga i det hela. Det är som att vi inte skulle se en pingisboll på 10 m håll, men samtidigt ser en annan pingisboll på 1 630 000 m håll (1 630 km), motsvarande sträckan Stockholm till Paris.

Vansinnigt absurt!

.

AVSAKNADEN AV MÅNLJUSETS ABERRATION – BEVISAR ATT JORDEN ÄR STATIONÄR

Ett klart bevis för att jorden är stationär, är avsaknaden av aberration av månljus. Eftersom aberration tillskrivs rörelse hos observatören, så innebär det att jorden inte rör sig relativt månen. Som sådan är jorden stationär relativt månen och därför även stationär relativt solen och stjärnorna.

Ej heller har någon aberration upptäckts från satellitsignaler, vilket innebär att jorden är stationär även relativt satelliterna.

Slutsatsen av detta är naturligtvis att det är solen och alla andra himlakroppar och satelliter som kretsar runt vår stationära jord:

http://johnmartin2010.blogspot.se/20…ocentrism.html

.

NEGATIV PARALLAX – HELIOCENTRISK ANOMALI

Ungefär 25% av alla inregistrerade stjärnors parallaxvärden (hundratusentals stjärnor) visar sig ha negativ parallax, vilket ju fullständigt går emot den heliocentriska modellen, som inte förutser negativ parallax:

Det viktiga att ha i åtanke med den geocentriska förklaringen för negativa parallax är, att det inte är de s.k. fixstjärnorna (majoriteten av mätdatan) som befinner sig längst ifrån oss, utan de stjärnor som visar negativa parallaxvärden.

Anledningen till att de registreras med negativa värden, är för att det finns fixstjärnor – som enligt astronomer fastställts som orörliga, för att man tror att de befinner sig alldeles för långt bort – som förflyttar sig, men har man bestämt sig för att de inte kan förflytta sig, så uppstår ju denna anomali med negativ parallax för stjärnor som befinner sig ännu längre bort.

Problemet för heliocentrikerna är att de anser fixstjärnorna vara alldeles för avlägsna för att de ska kunna uppvisa någon parallax i relation till ännu avlägsnare stjärnor, vilket återigen ger oss en indikation på att stjärnorna är oss mycket närmare än vad vi blivit duperade att tro.

Den geocentriska modellen har inga som helst problem med att förstå fenomenet negativ parallax, medan det däremot är totalt oförenligt för den heliocentriska modellen. Det är en ovälkommen anomali, och därför väljer man att ignorera och blunda för fenomenet, avfärda det som mätfel.

Om anomalier negligeras för att rädda en teori, eller bortförklaras med overifierbara ad hoc-hypoteser, så skapas därmed nya problem. En teori eller tes som försvaras trots uppenbar inkonsistens är ingenting annat än en ovetenskaplig doktrinär trosföreställning.

.

DÄRMED TORDE ALLA NU FÖRSTÅ – DET ÄR SOLEN SOM KRETSAR KRING VÅR STATIONÄRA MODER JORD

Må frid, lycka och Gudskärlek råda och äga er, önskar jag er alla av hela mitt hjärta, själens och Översjälens boning, Guds lokaliserade immanenta aspekt, den Helige Anden, Samvetets röst – Herren vare med er!

Aum, Om tat sat, Hare Krishna

Eder evigt tillgivne,
Fick en Snilleblixt, aka Död o återfödd

.


Kategorier

%d bloggare gillar detta: