Död o Återfödd – Bloggen som ger dig svar på livets djupaste gåtor och mysterier – Vart tar vi vägen efter att vår köttkostym dött? Plus 100-tals frågor till…

Archive for the ‘Astronomi’ Category


HÄR FÖLJER MASSOR AV ASTRONOMISKA BEVIS FÖR ATT DET FAKTISKT ÄR SOLEN SOM KRETSAR KRING JORDEN !!!

.

SOLEN SPIRALKRETSAR KRING JORDEN – TVÅ SEPARATA RÖRELSER, DEN ENA DESS EGENRÖRELSE SOM ORSAKAR SOLSTÅNDEN

Solen rör sig i spiral, ett dagligt västligt varv tillsammans med stjärnhimlen och ett årligt östligt varv, dess egenrörelse, längs ekliptikan/zodiaken i dess omloppsbana runt jorden. Det tar solen exakt 24 h att rotera ett västligt varv runt jorden, medan solen under samma tid rör sig knappt 1 grad österut relativt stjärnorna (varför stjärndygnet är något kortare: 23h, 56m, 4s), i sin årliga bana runt jorden.

Solens rörelse på himlavalvet kan jämföras med en myra på krukmakarens drejskiva. Drejskivan går åt ena hållet vars rörelse myran på skivan automatiskt följer, sedan så knatar myran självständigt i maklig takt åt det andra hållet på skivan. Myran har alltså två separata rörelser, den ena med drejskivan åt ett håll, den andra med sin egenrörelse åt det andra hållet, vilket ger en nettorörelse i drejskivans riktning.

I solens fall, så går egenrörelsen längsmed den 23,44° lutande ekliptikan (det är alltså inte jordaxeln som lutar) i dess årliga omloppsbana runt jorden, vilket därmed ger spiralkretsandet. Den västliga horisontella rörelsen tillsammans med himmelssfärens dagliga rotation, och den östliga lutande egenrörelsen mellan vändkretsarna i dess årliga omloppsbana runt jorden.

Det är solens årliga vandring kring ekliptikan, längs zodiakens stjärnbilder mellan vändkretsarna, som orsakar årstidernas växlingar, medan solens dagliga rotation runt jorden (tillsammans med resten av stjärnhimlen) ger oss dag och natt.

Att det är solen som vandrar fram och tillbaka mellan vändkretsarna, inte jorden, bevisas ju faktiskt av de båda solstånden, sommarsolstånd och vintersolstånd!

Hade det varit jorden som vandrar mellan vändkretsarna, så hade det ju hetat sommarjordstånd och vinterjordstånd. Det är alltså solen som genomgår stånd, inte Moder Jord. Dessutom så anges ju solens dagliga position i zodiaken i efemerider, till skillnad mot jordens, som ju alltid är stationär i planetsystemets och kosmos centrum.

Den ena rörelsen är den dygnsbaserade (som ger dygnstiderna, dag och natt) horisontella medursrörelsen i västlig riktning, tillsammans med alla andra himlakroppar, i stjärnhimlens dagliga rotation runt jorden, 1 varv/dygn.

Den andra rörelsen är den årsbaserade (som ger årstiderna, sommar och vinter) motsatta motursrörelsen (motsatt den roterande stjärnhimlen) längs ekliptikan i östlig riktning, som är solens oberoende egenrörelse (1/365 av stjärnhimlens rotationhastighet, dvs 29,78 km/s, 107 218 km/h) i dess årliga kretslopp runt jorden, i den 23,44° nord-sydligt lutande celesta omloppsbanan, till och från norra och södra vändkretsen, 1 varv/år:

Hos oss på norra halvklotet är det sommar när solen är uppe vid norra vändkretsen och vinter när solen är nere vid södra vändkretsen. Solens motsatta egenrörelse motsatt den roterande stjärnhimlen/eterrymden (det kosmiska svänghjulet), kan jämföras med en myra som på en drejskiva rör sig motsatt skivans rotationsriktning.

Att det sideriska dygnet (stjärndygnet) är fyra minuter kortare (23h 56m 4s) än soldygnet, beror på solens samtidiga egenrörelse, östliga omloppsbanan kring jorden, längs ekliptikan (storcirkeln på himlavalvet, solens bana runt jorden) motsatt stjärnhimlens västliga rotationsriktning. Detta innebär att för varje varv som stjärnhimlen roterar kring jorden, så sackar solen efter 0,00273 varv, vilket innebär att det går 366,25 stjärnvarv på ett årligt solvarv kring jorden, vilket är anledningen till att året har 365,25 (sideriska) dygn.

Alltså, för varje årligt varv som solen kretsat moturs längs ekliptikan runt jorden, så har stjärnhimlen roterat 366,25 varv medurs runt jorden, varför längden på året är 365,25 soldygn och kallas för ett sideriskt år. Antalet soldygn är en mindre än antalet stjärnrotationer, på grund av att solens motsatta egenrörelse runt jorden resulterar i en extra rotation av stjärnhimlen runt jorden.

Med tanke på att solens egenrörelse faktiskt går moturs, så är begreppen medsols och motsols lustigt nog helt bakvända. Intressant i sammanhanget är att de flesta bantävlingar inom idrottens värld följer solens egen banrörelse, dvs moturs. Som exempel kan anges löparbanor i friidrott, speedwaybanor, skridskobanor och velodromer för bancykel. I andligt hänseende så är det dock gynnsammare att röra sig medurs.

Intressant i sammanhanget är att ordet solvarv i det svenska språket har två betydelser, samma som beskrivits ovan. Ena betydelsen baseras på solens årliga varv runt jorden, dvs ett år, andra betydelsen baseras på solens dagliga varv runt jorden, dvs ett dygn. Ordet solcykel däremot syftar på en tidrymd av 28 år, 28 solvarv, efter vilken veckodagsserien upprepar sig, så att ett visst datum infaller på samma följd av veckodagar.

.

STJÄRNHIMLEN ROTERAR 366,25 VARV KRING JORDEN PÅ 365,25 SOLVARV

Som ni kanske känner till så tar det solen 365,25 dygn (365,25 västliga solvarv) att kretsa ett helt varv längs ekliptikan, längs zodiakens stjärnbilder, i dess årliga östliga omloppsbana kring jorden.

Men hur kan 366,25 västliga stjärnvarv under ett år (dagens vetenskapsmän tänker helt bakvänt och tror felaktigt att det är jorden som roterar 366,25 östliga varv) motsvara 365,25 dygn, dvs 365,25 solvarv?

Hur kommer det sig att ett soldygn (24 h) är 4 minuter längre än ett stjärndygn (23h 56m 4s)?

Varför tar det solen 4 minuter längre tid att varva jorden än det gör för stjärnorna, vilket resulterar i att stjärnorna varje dygn roterar 361 grader relativt jorden, mot solens 360 grader, så att det på ett helt år blir ett extra stjärnvarv runt jorden?

Jo, eftersom när solen har vandrat sitt årliga östliga varv längs ekliptikan (dess oberoende egenrörelse, i likhet med de andra planeterna) kring vår stationära Moder Jord, mittpunkten i universum, så har ju solen därmed avverkat ett västligt varv mindre än stjärnorna i deras dagliga roterande kring jorden,

366,25 – 1 = 365,25

Stjärnhimlen roterar nämligen 366,25 västliga varv kring jorden för varje gång solen kretsat 1 östligt årsvarv i sin omloppsbana kring jorden. På detta årsvarv avverkar solen 365,25 varv, varför vi har 365,25 soldygn/år, vilket kallas för ett sideriskt solår. Antalet soldygn utgör 1 mindre än antalet stjärnvarv, på grund av att solens årliga östliga varv, dess omloppsbana kring jorden, motsatt stjärnhimlens västliga rotationer, resulterar i ett extra stjärnvarv.

På ett dygn (24 h) syns stjärnhimlen rotera 366,25/365,25 västligt varv runt jorden, av vilket 1/365,25 beror på att jorden under samma dygn roterar 1/365,25 östligt varv kring sin egen axel. Jordens axelrotation följer nämligen vinkelmässigt solens årliga egenrörelse kring ekliptikan/zodiaken, vilken alltså också är 1/365,25 östligt varv per dygn. Det är alltså pga solens och jordens östliga egenrörelse, som stjärnhimlen förflyttar sig 1/365,25 varv västerut varje dygn, vilket blir ett extra stjärnvarv på 365,25 dygn/solvarv, dvs 366,25 stjärnvarv på 365,25 solvarv.

För varje dagligt varv som stjärnhimlen roterar kring jorden, så sackar solen efter 0,00273 varv, på grund av dess årliga östliga omloppsbana kring jorden, varför det alltså går 366,25 stjärnvarv på ett årligt solvarv (365,25 dygnsvarv)kring jorden.

.

SOLEN ROTERAR 365,25 VARV/ÅR KRING JORDEN

Eftersom de 366,25 rotationerna inte avverkas av solen, och eftersom det omöjligen kan vara fråga om 366,25 jordrotationer, då jorden ständigt är i synk med solens rotationer, vilket bevisas av att solens middagshöjd (största höjd) alltid, året runt, är kring klockan tolv mitt på dagen lokal soltid, och av att solen alltid passerar jordens ekvatorialplan (dagjämningarna) kring samma datum varje år, så måste de 366,25 rotationerna vara stjärnhimlens rotationer.

Med uteslutningsmetoden kommer vi helt sonika fram till att det av nödvändighet måste vara solen som roterar 365,25 varv/år runt jorden, eftersom det omöjligen kan vara det motsatta, då inte ens astronomerna hävdar att jorden roterar 365,25 varv, de tvingas påstå att det är 366,25 varv, när faktum alltså är att det är stjärnhimlens varv…

Att det obestridligen är solen som vandrar längs ekliptikan runt jorden, bevisas ju dessutom av faktumet att det är solen som vänder vid de båda vändkretsarna vid vintersolstånd och sommarsolstånd, då solen påbörjar sin vandring norrut respektive söderut. Solen passerar ju dessutom över ekvatorn vid de båda dagjämningarna, då solen antar nordlig respektive sydlig deklination.

Det faktum att jorden alltid är belägen vid deklinationen noll och att vi inte flänger omkring runt zodiakens stjärnbilder (jorden är ju stationär), borde ju få även den mest hårdnackade heliocentriker att tänka om, tänka rätt.

Eftersom Moder Jord är stationär, så kan inte jordens position relativt ekliptikan/zodiaken lägesbestämmas, vilket däremot görs med solen och de andra planeterna, vilka alltså kretsar kring vår stationära Moder Jord.

.

JORDEN AXELROTERAR 1 VARV/ÅR – I PERFEKT SYNK MED SOLENS ÖSTLIGA OMLOPPSBANA KRING JORDEN

Det är inte 1 varv/dygn som jorden roterar kring sin egen axel, som vetenskapsmännen duperat oss till att tro, utan 1 varv/år (en unik revolutionerande kosmologisk teori jag härmed lägger fram), vilket ju faktiskt logiskt förklarar hur det kommer sig att stjärnbilderna på himlavalvet synes (skenbart) rotera 1 varv/år runt himlavalvet.

De 4 extra minuterna varje dygn, som påvisar att vi följer solens dygnsrörelse (24h), inte stjärnornas (23h 56m 4s), är den lilla axelrörelse (1 grad) som jorden avverkar kring sin egen axel varje dygn, helt i synk med solens dagliga rörelse (1 grad) längs ekliptikans/zodiakens stjärnbilder. För att vara exakt, så är solens dagliga genomsnittsrörelse 59 bågminuter och 8 bågsekunder.

Eftersom jordens östliga axelrotation går i perfekt synk (bunden rotation) med solens östliga omloppsbana längs ekliptikan/zodiaken kring jorden, så blir ju resultatet 365,25 solvarv kring jorden per år, inte 366,25 varv som stjärnorna avverkar kring jorden under samma tid.

Faktum är att på samma sätt som jordens axelrotation är perfekt synkroniserad med solens årliga omloppsbana kring jorden (365,24 dygn), så är även månens axelrotation perfekt synkroniserad med dess månatliga omloppsbana kring jorden, då månen roterar exakt ett varv kring sin egen axel, under den tid det tar månen att kretsa ett varv runt jorden (27,32 dygn), vilket gör att månens axelrotationshastighet är 4,6 m/s, dvs något snabbare än jordens 1,27 m/s.

På samma sätt som månen är perfekt synkad med jorden, genom att månen roterar exakt ett varv runt sin egen axel (bunden rotation), under den tid det tar månen att kretsa ett varv runt jorden, 27,32 dygn, så är även jorden och solen perfekt synkade med varann. Jorden roterar nämligen exakt ett varv runt sin egen axel (bunden rotation), under den tid det tar solen att kretsa längs ekliptikan ett varv runt jorden, 365,24 dygn, dvs ett solår.

Intressant i sammanhanget är att medan månens bundna rotation är kopplad till dess eget kretsande runt jorden, så är jordens bundna rotation kopplad till solens kretsande runt jorden.

Att ett jordår är exakt likvärdigt med ett solår, bevisas av faktumet att det tar exakt lika lång tid för 1 jordvarv (jordens axelrotation) som för 1 solvarv (solens kretsande) kring jordens kosmiska rotationsaxel, axis mundi.

Eftersom jordens enda rörelse är dess årliga rotation runt sin egen axel, vilket blir 1,27 m/s vid ekvatorn, så är det endast relativt sin axel som jorden är i rörelse. En rörelse som för övrigt inte är någon egenrörelse, då det är solen som i sitt årliga kretsande kring oss driver jorden kring sin axel, via den kosmiska, eteriska drivaxeln som förbinder solen och jorden med varann. Därav att jorden och solen är perfekt synkroniserade – jordens synkrona axelrotation med solens kretsande kring jorden.

Jordens synkrona rörelse med solen innebär att för varje dygn som solen förflyttar sig ca 1° längs ekliptikan, så förflyttar sig jorden exakt samma vinkelenhet runt sin egen axel, vilket vid ekvatorn innebär 109,7 km/dygn, i sydligaste Sverige ca 60 km/dygn, och i nordligaste Sverige ca 40 km/dygn.

Om vi godtar jordens årliga axelrotation, istället för dess påstådda dagliga axelrotation, så blir ekvatorialhastigheten plötsligt både fysiskt rimlig och empiriskt logisk. Enligt dagens förvrängda heliocentriska världsbild, så ska jorden rotera i hiskliga 465 m/s vid ekvatorn, men med den årliga axelrotationen blir farten mer moderat, dvs 1,27 m/s, eller 4,6 km/h. Mycket mer rimligt, när man betänker att Venus axelroterar i 1,8 m/s, Merkurius i 3,0 m/s och Månen i 4,6 m/s.

.

STJÄRNHIMLENS ÅRLIGA RÖRELSE/ROTATION – EN EFFEKT AV JORDENS ÅRLIGA AXELROTATION

Att stjärnhimlen med dess stjärnbilder sakta tycks rotera på himlavalvet under årets lopp (stjärnhimlens årliga rörelse), så att vi ser årstidernas skilda stjärnhimlar, beror faktiskt på jordens årliga axelrotation. Jordens påstådda årliga kretsande runt solen är alltså bara båg.

Det är alltså helt fel, som vi blivit indoktrinerade till, att jorden skulle rotera runt sin axel på daglig basis. Nej, jorden roterar på årlig basis.

All världens astronomiböcker får härmed revideras och skrivas om!

Med den årliga axelrotationen, så förflyttar sig jorden gradvis knappt 1° dagligen i östlig riktning, vilket faktiskt motsvarar den observerbara verkligheten, då stjärnbilderna på stjärnhimlen gradvis (skenbart) förflyttas knappt 1° dagligen i västlig riktning, så att stjärnhimlen tycks ha vridit sig ett helt varv, 360°, under loppet av ett år.

Stjärnbildernas gradvisa skenbara förflyttning på stjärnhimlen beror på att vår axelrotation är kopplad till solens årliga kretsande runt jorden. Solen är nämligen kopplad med Moder Jord via den kosmiska drivaxeln som är fästad vid jordens polaxel (axlarna eteriska, kan inte ses med våra grova jordiska korpgluggar), som utgör himlavalvets kosmiska rotationsaxel, runt vilken hela stjärnhimlen med alla himlakroppar roterar kring varje dygn.

.

STJÄRNORNAS ÅRLIGA PARALLAX/ABERRATION – EN EFFEKT AV JORDENS ÅRLIGA AXELROTATION

Stjärnornas årliga parallax och aberration förklaras naturligast och bäst med den geocentriska modellen. Det är nämligen så att det är jordens årliga axelrotation, som ger effekten av stjärnornas årliga parallax och aberration.

Eftersom vår tids astronomer inte begriper att Moder Jord tronar stationär i centrum av planetsystemet och himlavalvet, så gör de sig skyldiga till en grov feltolkning av parallaxen. Stjärnornas årliga parallax är egentligen bara frågan om stjärnornas årliga aberration. Dessa två utgör faktiskt samma astronomiska fenomen, vilket som sagt är en effekt av jordens årliga axelrotation.

Parallaxen upptäcktes år 1838 av tysken Friedrich Wilhelm Bessel, och troddes, helt felaktigt, vara dödsstöten för geocentrismen.

Vad gäller parallax, tittar astronomerna på en närliggande stjärna och noterar dess position relativt en mer avlägsen stjärna, och mäter sedan avvikelsen sex månader senare när jorden är i oppositionsläge i sitt förmenta kretsande kring solen (triangulering, heliocentrismens enda direkta metod, baserad på lögnen att jorden kretsar runt solen). Då kommer den närliggande stjärnan skenbart ha skiftat position relativt den mer avlägsna stjärnan. Detta försöker man lägga fram som bevis för att jorden kretsar runt solen.

Dock, så framträder exakt samma parallax även i den geocentriska modellen, bara tolkningarna som skiljer. Enligt geocentrismen orsakas parallax av jordens årliga rotation runt sin egen axel. Om man tittar på en närliggande stjärna och noterar dess position relativt en mer avlägsen stjärna, och sedan väntar i sex månader tills jorden har roterat ett halvt varv runt sin egen axel, där alla punkter på jorden har hamnat i sitt oppositionsläge, så kommer den närliggande stjärnan skenbart ha skiftat position relativt den mer avlägsna stjärnan:

http://www.youtube.com/watch?v=GRRnFF7bob0

Det heliocentriska och geocentriska systemet är geometriskt reciproka, inverterbara, varandras spegelbilder, bara det att heliocentrismens tolkningar blir galet fel och geocentrismens rätt och riktigt, som detta med parallax.

Anledningen till varför den heliocentriska parallaxmetoden är galet felaktig, är för att den tolkar mätresultaten efter jordens förmenta årliga kretslopp runt solen, när faktum är att jordens enda rörelse är dess årliga axelrotation, som mätningarna i realiteten (heliocentrikerna ovetandes) baseras på.

Diametern mellan oppositionsplaceringarna på jordens förmenta omloppsbana runt solen är 299 200 000 km och jordens ekvatordiameter är 12 756 km. Differensen på stjärnavstånden mellan den heliocentriska och geocentriska tolkningen blir alltså 23 455. Så många gånger närmare oss är stjärnorna i realiteten. Stjärnornas verkliga avstånd från oss räknas inte i ljusår, utan de facto i ljustimmar.

.

STJÄRNORNAS EGENRÖRELSE – INTE JORDAXELNS PRECESSION

Dagens heliocentriska astronomer resonerar helt bakvänt. Det är inte dagjämningspunkterna som precesserar (förflyttar sig) medurs västerut, relativt stjärnorna, som ett resultat av jordaxelns förmenta vobbel/precession. Det är de facto stjärnorna som förflyttar sig (deras egenrörelse) moturs österut, relativt jordaxeln och dagjämningspunkterna, som ett resultat av zodiakens precession runt jordaxeln, systemets centrum.

Stjärnornas egenrörelse orsakar en ständigt pågående avvikelse relativt himmelspolerna/dagjämningspunkterna. Avvikelsen är 50 bågsekunder/år, vilket innebär att det tar 25 920 år, ett zodiakiskt år, för zodiaken att röra sig hela varvet runt himlavalvet. Om vi ponerar att zodiakbältet ligger halvvägs mot himlavalvets gräns/hölje, så rör sig dessa stjärnor med en hastighet av 48,7 km/h.

Stjärnornas egenrörelse är anledningen till varför det sideriska året (solens omloppstid relativt stjärnornas positioner) är 20 minuter längre än det tropiska året (solens omloppstid relativt vårdagjämningspunkten), 365,2564 dygn versus 365,2422 dygn.

Det är även denna stjärnornas egenrörelse som orsakar att stjärnan som ligger närmast de båda fixa himmelspolerna, vilken innehar rollen som södra respektive norra polstjärnan, skiftar under milleniernas gång. Exempelvis kommer stjärnan Vega, i stjärnbilden Lyran, inneha rollen som den norra Polstjärnan om ca 12 000 år, då vi för övrigt kommer vara inne i Jungfruns tidsålder. Den nuvarande Polstjärnan, det norra navigeringsobjektet, är stjärnan Polaris i stjärnbilden Lilla björnen (deklination +89°15’51”), vilket den kommer vara i knappt tusen år till.

Stjärnornas egenrörelse ligger även bakom vilken stjärnbild som solen står i under dagjämningarna. Vattumannens stjärnbild precesserar mot vårdagjämningspunkten, därav begreppet att vi närmar oss Vattumannens tidsålder, vilken inleds om 427 år, närmare bestämt i maj år 2439. Fiskarnas tidsålder, som vi är inne i nu, inleddes i september år 285. Längden på de olika tidsåldrarna varierar något.

.

JORDEN ÄR I SYNK MED SOLENS RÖRELSE, INTE STJÄRNORNAS RÖRELSE

Beviset för att jorden verkligen är i synk med solens rörelse, inte stjärnornas, är att det endast är med solens omloppstid (24 h, soltiden som vi följer) som stjärnbildernas skenbara årliga rörelse runt himlavalvet kan observeras. Dessutom är det endast med soldygnet som solens middagshöjd ständigt är i synk med dygnets timmar.

Om jorden istället hade varit i synk med stjärnornas omloppstid (23h 56m 4s), så skulle jorden låsas med stjärnhimlen istället för med solen, och då skulle stjärnbildernas årliga rörelse aldrig kunna observeras. Dessutom skulle solens middagshöjd förskjutas med två timmar varje månad, om vi följde stjärndygnet, så att solen efter tre månader stod som högst klockan 18:00 och efter ett halvår vid midnatt klockan 24:00, vilket ju är fullständigt absurt.

Ett annat ypperligt bevis för att jorden inte kan vara i synk med stjärnornas omloppstid, är att vi i så fall inte skulle ha vintersolstånd och sommarsolstånd förrän ca 14 januari och 14 juli varje år, på grund av zodiakens precession. Zodiaken ligger nämligen de närmaste decennierna ca 24 grader i osynk (i östlig riktning) med jordens dagjämningspunkter, dvs lite drygt 24 dygn.

Stjärnornas egenrörelse orsakar en ständigt pågående avvikelse relativt himmelspolerna/dagjämningspunkterna. Avvikelsen är 50 bågsekunder/år, vilket innebär att det tar 25 920 år, ett zodiakiskt år, för zodiaken att röra sig hela varvet runt himlavalvet.

Stjärnornas egenrörelse är anledningen till varför det sideriska solåret (solens omloppstid relativt stjärnornas positioner) är 20 minuter längre än det tropiska solåret (solens omloppstid relativt vårdagjämningspunkten), 365,2564 dygn mot 365,2422 dygn.

Stjärnorna har alltså också en egenrörelse, men det är som sagt inte stjärnornas egenrörelse som jordens årliga axelrotation följer, utan solens egenrörelse.

.

SOLENS SKILDA HASTIGHETER – SNABBAST KRING NYÅR

Eftersom solens bana runt jorden är elliptisk och dess närmaste punkt till jorden i dess vandring längs ekliptikan, alltid ligger kring nyår, 2-5 januari (147,1 miljoner km, perigeum), strax efter att solen vänt vid Stenbockens södra vändkrets, så färdas solen som snabbast vid den tidpunkten på året. Solen färdas då 61,2 bågminuter/dygn, jämfört med 57,2 bågminuter/dygn ett halvår senare, 4-7 juli, strax efter att solen vänt vid Kräftans norra vändkrets, då solen är längst bort från oss (152,1 miljoner km, apogeum).

Man kan som exempel anföra att krukmakarens drejskiva roterar saktare ju närmare centrum på skivan man kommer. Därför är solens östliga egenrörelse, relativt den kosmiska drejskivans, himmelssfärens, västliga rotationshastighet, ca 7% snabbare kring nyår, jämfört med ett halvår senare då solen är mer i periferin på himmelssfären, där sfären roterar snabbare.

Solen färdas sålunda alltid, relativt sett, ca 7% snabbare när den är som närmast jorden i början av januari, än i början av juli, då solen befinner sig längst bort från jorden i sitt kretsande runt Moder Jord.

.

SOLENS PASSAGER ÖVER EKVATORN VID DAGJÄMNINGARNA

På sin vandring längs ekliptikan korsar solen jordens ekvatorialplan, himmelsekvatorn (det grundläggande planet i det ekvatoriella koordinatsystemet), två gånger per år, vid passeringarna över höst- och vårdagjämningspunkten, kring 20 mars och 22 september, då dag och natt är lika långa över hela jorden.

Vårdagjämningspunkten är den skärningspunkt mellan himmelsekvatorn och ekliptikan där solen befinner sig vid passagen från sydlig till nordlig deklination. På motsvarande sätt definieras höstdagjämningspunkten vid solens passage från nordlig till sydlig deklination.

I Websters internationella ordbok, står det så här om dagjämningarna:

”Endera av de två gånger under ett år när solen korsar himmelsekvatorn, och när längden på dag och natt är ungefär lika; vårdagjämningen eller höstdagjämningen.”

Detta måste naturligtvis vara mycket pinsamt för heliocentriker, eftersom solen inte förväntas röra sig kring jorden. Faktumet att solen passerar, förflyttar sig, från den ena himmelshalvan till den andra vid dagjämningspunkterna, utgör ju ett obestridligt bevis för att det är solen som rör sig på himlavalvet och att jorden är stationär.

Dessutom passerar solen alla platser på jorden som ligger längs samma meridian vid middagstid klockan 12:00 soltid, en tid som mäts med solur. Ordet meridian härrör från det latinska ordet för middag, meridies. Förr i tiden kallade man i Sverige ordet meridian för middagslinje, vilket alltså är linjen som solen passerar lokalt vid middagstid över hela jorden.

Återigen, det är alltså solen som vandrar över himlavalvet, inte jorden.
.

EKLIPTIKANS PLAN LUTAR 23,44° – INTE JORDAXELN

Ekliptikan, storcirkeln på himmelssfären, är en elliptisk bana vars plan för närvarande lutar 23,44° (oblikvitet) i förhållande till himmelsekvatorn/jordens ekvatorialplan, som är det kosmiska nolläget. Lutningen varierar, pendlar, fram och tillbaka mellan 22,1° – 24,5°, och är i avtagande med 0,47 bågsekunder/år. En hel pendelrörelse fram och tillbaka tar ca 41 000 år. Det är alltså inte jordaxeln som lutar 23,44°, vilket bara är heliocentriskt hittepå, för att kunna hitta på en låtsasförklaring till årstidernas växlingar.

.

JORDEN ÄR PLANETSYSTEMETS CENTRUM – INTE SOLEN

För att förklara solens synbara gång runt jorden och kalenderårets fyra årstider, så hävdar man att jordens axel lutar 23,5° från linjen som är vinkelrät mot ekliptikan, det plan som jorden hävdas kretsa runt solen. Det hävdas också att lutningen mellan solens ekvatorialplan och ekliptikans plan är ca 7°. Detta innebär att jordens axel ska luta ca 16,5° från solens axel.

Samtidigt, nota bene, så ses alla stjärnor på himlen röra sig parallellt med jordens ekvatorialplan och i ett plan exakt vinkelrätt mot jordaxeln, det vill säga runt jordens axel.

Om solen är i centrum i planetsystemet som dagens astronomer påstår, och jorden kretsar runt solen, hur kommer det sig då att himlens stjärnor ses kretsa runt den förlängda jordaxeln?

Om solen är planetsystemets boss som det påstås, varför väljer stjärnorna att rotera runt jordens axel?

Jo, givetvis för att Moder Jord är planetsystemets och himlavalvets centrum, som stjärnhimlen graviterar mot.

.

KARLAVAGNEN OCH ORIONS BÄLTE STÖDJER GEOCENTRISMEN

Man kan ange ett par mycket bra exempel, Karlavagnen och Orions bälte, som avslöjar att den moderna kosmologins avståndsberäkningar till stjärnorna och de inbördes stjärnavstånden är helt uppåt väggarna.

Den kanske mest iögonenfallande asterismen på himlavalvet torde vara Karlavagnen, som tillhör Stora björnens stjärnkonstellation.

De sju stjärnorna (sju vismän) i Karlavagnen heter: Dubhe (Kratu), Merak (Pulaha), Phecda (Pulastya), Megrez (Atri), Alioth (Angiras), Mizar (Vashistha) och Alkaid (Marichi). Som kuriosa kan nämnas att Mizar bildar en dubbelstjärna med Alcor (Vashisthas trogne fru Arundhati):

Det är fullständigt uppenbart att dessa sju stjärnor är intimt förbundna med varann, ingår i samma sfär, och att de därför torde befinna sig på ungefär samma avstånd från jorden. Detta eftersom himmelens sfärer utgår från och cirklar runt jordens mittposition.

Enligt dagens heliocentriska astronomer påstås Mizar befinna sig 78 ljusår från jorden och Dubhe 124 ljusår bort från jorden. Detta innebär att avståndet från Karlavagnens Mizar till Dubhe enligt heliocentrismen (så att de hamnar på samma radiella avstånd från jorden) är 46 ljusår, dvs 3 000 000 gånger sträckan Jorden-Solen, eller 10 gånger gånger sträckan Jorden till stjärnan Alfa Centauri.

Vansinnigt absurt!

En faktum till som avslöjar heliocentrismens vansinne, är den mytomspunna asterismen Orions bälte i stjärnkonstellationen Orion, med de tre stjärnorna Alnitak, Alnilam och Mintaka, som i rak linje bildar ett bälte, Orions bälte:

Alnitak påstås befinna sig 736 ljusår från jorden, Mintaka 915 ljusår, och Alnilam 1340 ljusår från jorden.

Detta innebär att avståndet från Alnitak till Alnilam i Orions bälte enligt heliocentrismen (så att de hamnar på samma radiella avstånd från jorden) är 604 ljusår, dvs 38 000 000 gånger sträckan Jorden-Solen, eller 138 gånger sträckan Jorden till stjärnan Alfa Centauri, eller 70 gånger sträckan Jorden till stjärnan Sirius.

Med andra ord vill heliocentrikerna få oss att tro att det är lika långt radiellt avstånd från Alnitak till Alnilam i Orions bälte, som sträckan Moder Jord – Sirius, 35 gånger tur & retur, när det i själva verket rör sig om möjligen ett par ljussekunder.

Någon som längre kan ta heliocentrismen på allvar?

Det har tragiskt nog blivit praxis inom astronomin att utge spegelbilder av den datoriserade spektrografiska virtuella verkligheten som vetenskaplig fakta. Man påstår sig t.ex. ha upptäckt jordlika planeter i värlsrymden, såsom exempelvis en planet vid stjärnan Mu Arae, som hävdas vara i Uranus storlek och synlig för blotta ögat, trots att den sägs befinna sig otroliga 50 ljusår från oss. Till saken hör att Uranus befinner sig 163 000 gånger närmare än denna påstådda planet, och kan inte ses med blotta ögat:

För att åskådliggöra det fullständigt vansinniga i det hela. Det är som att vi inte skulle se en pingisboll på 10 m håll, men samtidigt ser en annan pingisboll på 1 630 000 m håll (1 630 km), motsvarande sträckan Stockholm till Paris.

Vansinnigt absurt!

.

AVSAKNADEN AV MÅNLJUSETS ABERRATION – BEVISAR ATT JORDEN ÄR STATIONÄR

Ett klart bevis för att jorden är stationär, är avsaknaden av aberration av månljus. Eftersom aberration tillskrivs rörelse hos observatören, så innebär det att jorden inte rör sig relativt månen. Som sådan är jorden stationär relativt månen och därför även stationär relativt solen och stjärnorna.

Ej heller har någon aberration upptäckts från satellitsignaler, vilket innebär att jorden är stationär även relativt satelliterna.

Slutsatsen av detta är naturligtvis att det är solen och alla andra himlakroppar och satelliter som kretsar runt vår stationära jord:

http://johnmartin2010.blogspot.se/20…ocentrism.html

.

NEGATIV PARALLAX – HELIOCENTRISK ANOMALI

Ungefär 25% av alla inregistrerade stjärnors parallaxvärden (hundratusentals stjärnor) visar sig ha negativ parallax, vilket ju fullständigt går emot den heliocentriska modellen, som inte förutser negativ parallax:

Det viktiga att ha i åtanke med den geocentriska förklaringen för negativa parallax är, att det inte är de s.k. fixstjärnorna (majoriteten av mätdatan) som befinner sig längst ifrån oss, utan de stjärnor som visar negativa parallaxvärden.

Anledningen till att de registreras med negativa värden, är för att det finns fixstjärnor – som enligt astronomer fastställts som orörliga, för att man tror att de befinner sig alldeles för långt bort – som förflyttar sig, men har man bestämt sig för att de inte kan förflytta sig, så uppstår ju denna anomali med negativ parallax för stjärnor som befinner sig ännu längre bort.

Problemet för heliocentrikerna är att de anser fixstjärnorna vara alldeles för avlägsna för att de ska kunna uppvisa någon parallax i relation till ännu avlägsnare stjärnor, vilket återigen ger oss en indikation på att stjärnorna är oss mycket närmare än vad vi blivit duperade att tro.

Den geocentriska modellen har inga som helst problem med att förstå fenomenet negativ parallax, medan det däremot är totalt oförenligt för den heliocentriska modellen. Det är en ovälkommen anomali, och därför väljer man att ignorera och blunda för fenomenet, avfärda det som mätfel.

Om anomalier negligeras för att rädda en teori, eller bortförklaras med overifierbara ad hoc-hypoteser, så skapas därmed nya problem. En teori eller tes som försvaras trots uppenbar inkonsistens är ingenting annat än en ovetenskaplig doktrinär trosföreställning.

.

DÄRMED TORDE ALLA NU FÖRSTÅ – DET ÄR SOLEN SOM KRETSAR KRING VÅR STATIONÄRA MODER JORD

Må frid, lycka och Gudskärlek råda och äga er, önskar jag er alla av hela mitt hjärta, själens och Översjälens boning, Guds lokaliserade immanenta aspekt, den Helige Anden, Samvetets röst – Herren vare med er!

Aum, Om tat sat, Hare Krishna

Eder evigt tillgivne,
Fick en Snilleblixt, aka Död o återfödd

.


.

ASTRONOMISKT AVSLÖJANDE – MÅNEN ENDAST 110 KM I DIAMETER 

MÅNSKUGGANS STORLEK UNDER TOTALA SOLFÖRMÖRKELSER !!!

.

Eftersom månskuggan som månen kastar på jorden under Totala solförmörkelser endast är 110 km stor, så kan månen själv omöjligt vara större än 110 km, detta eftersom objekt aldrig kan vara större än sin egen skugga, naturligt nog!

NASA påstår vansinnigt nog att månen är 3 476 km i diameter, dvs 32 ggr större än sin egen skugga – Totalt vansinne!

Under Totala solförmörkelser befinner sig en del av jorden i perfekt rät linje med solen och månen, där månen totalt skymmer och förmörkar solen. Detta eftersom månens visuella diameter vid dessa tillfällen överstiger solens (0,54-0,55 mot 0,53 grader). Månen är därmed större än solen, vilket kan beskådas från hela jorden, inget av solljuset kan då slinka förbi månen, därav att månskugga uppstår på jorden.

Under partiella och ringformiga solförmörkelser däremot uppstår ingen månskugga alls på jorden, eftersom solens visuella diameter vid dessa tillfällen överstiger månens.

Eftersom skuggan som månen kastar vid totala solförmörkelser ligger på 110 km i diameter, innebär ju detta givetvis att månens egen storlek måste vara densamma, 110 km!

Hade månen verkligen varit 3 476 km i diameter som NASA påstår, så skulle ju givetvis även dess skugga täcka ett minst lika stort område av jorden, vilket uppenbart inte är fallet!

.

Illustrerad Vetenskap:

http://illvet.se/universum/solsystemet/solformorkelse/sa-uppstar-en-solformorkelse

”Vid en total solförmörkelse täcker månen hela solskivan, så att solens strålar skyms, dvs inget direkt solljus träffar jorden.”

.

Total solförmörkelse = Total, 100%, avskärmning av solskivan, genom att månen totalt skymmer solljuset från att nå fram till jorden, under själva månskivan. Detta sker, eftersom månens visuella diameter överstiger solens, just vid Totala solförmörkelser.

Detta medför givetvis att solstrålarna inte har någon möjlighet att vika av inåt mot jorden, smita förbi månen, för att bilda en konformad månskugga i rymden, som konformsteoretikerna felaktigt hävdar.

Vid Total solförmörkelse, då månen är större än solen, så ges månen en chans att visa hela sin härliga skugga, inget solljus slinker förbi, så att skuggan som månen visar oss, 110 km, är alltså givetvis också månens diameter, inte NASA:s bluffsiffra på 3 500 km…

.

Enda säkra sättet ta reda på månens diameter = Mäta dess fysiska skugga på jorden!

Månen är alltså 110 km, som vi ser bevis för här på bilderna från en Total solförmörkelse. Månskuggan är en återspegling/avspegling av månen!

.

.

Hur kommer det sig då att NASA hävdar nåt så vansinnigt absurt, som att månen endast skulle kasta 3% av sin månskugga på jorden (110 km av 3 476 km), med tanke på att 100% av solskivan täcks, 100% av jordytan under månskivan hamnar i månskugga? Lika absurt som att en basketboll ute i solskenet skulle kasta en skugga liten som en stenkula…

:lol:  :whoco5: :lol:

.

Total solförmörkelse den 21 augusti 2017.

Som ni själva kan se, månen är inte större än 110 km i diameter!

NASA-Great-American-Eclipse-Map-Edited.png

Att man exempelvis i Orlando, bara några tiotal mil från månskuggans passage, såg 85% av solen täckas (”penumbra”, partiell solförmörkelse), bevisar ju bortom allt tvivel att Orlando befann sig utanför månskuggans passage (Path of Totality). Att månskuggans zon är 110 km bred, innebär ju givetvis att månens diameter är densamma.  Månskugga förekommer endast som ”umbra”, och endast under Totala solförmörkelser.
.


Video-bevis, månens passage 21 augusti 2017:

.

UmbraPenumbra.png

Umbra = Månskuggan vid Total solförmörkelse. Det totalskuggade området på jorden som befinner sig inom själva månskivan, där hela månskivan täcker solen. Att månskuggan påvisas vara 110 km i diameter, bevisar ju att månskivan/månen, som kastar månskuggan, också är 110 km i diameter.

Penumbra = Partiell solförmörkelse. Området strax utanför månskivan. De områden där man ser solen förmörkas endast partiellt, där månen endast partiellt täcker solen. Man befinner sig alltså fortfarande i solsken, solbelyst område, i olika grader, inte i någon som helst månskugga.

.

NASA:s bedrägliga illustrationer med konformad månskugga under solförmörkelser, har lurat en hel värld:

.

895px-Geometry_of_a_Total_Solar_Eclipse.svg.png

Att månskuggan, umbra, i ovanstående illustration visas konformad, så att den blir mycket mindre än månen, beror på att solen återges med ca 5-7 gånger större vinkeldiameter (visuell diameter) än månen, vilket är grovt vilseledande, med tanke på att det tvärtom är månen som är större än solen under Totala solförmörkelser (0,54-0,55 grader mot 0,53 grader), vilket betyder att månskuggan omöjligt kan vara mindre än månen.

Detta bevisar tvivelsutan att NASA:s illustrationer, med en större sol och en mindre månskugga (umbra) än månen själv, är bedrägliga och vilseledande.

När solen är större än månen, om än med knapp marginal, så tränger solljus förbi månen, och därmed kan ingen månskugga bildas, ej heller någon konformad skugga, vilket partiella och ringformiga solförmörkelser ger bevis för!

Krävs nämligen att månen blockerar hela solskivan, för att månskugga ska uppstå, inget solljus får släppas förbi!

Konformade skuggor bildas aldrig, vare sig under Totala, partiella eller ringformiga solförmörkelser. lägg det på minnet!

Månskuggan måste alltså uppenbarligen vara cylindrisk, inte konformad, precis som är fallet med molnskuggor, bollskuggor, etc, vilket återigen bekräftar det uppenbara, att månens storlek måste vara densamma som dess skugga, dvs 110 km.

.

Månen är visuellt sett faktiskt något större än solen under Totala solförmörkelser, vilket kan beskådas från hela jorden, och skymmer därmed 100% av solljuset!

Tycker ni att denna illustration påvisar det?

.

NEJ!

1. Man ska från hela jorden kunna beskåda att månen är större än solen! Jorden befinner sig nämligen
under Totala solförmörkelser i en sådan position, att månens visuella diameter överstiger solens, dvs månen täcker hela solen, skymmer 100% av solljuset!

2. Skuggan från månen ska vara lika stor som månen, med tanke på att under Totala solförmörkelser så täcker månen 100% av solskivan, vilket givetvis innebär att 100% av jordytan under själva månskivan hamnar i månskugga, totalskugga, så det råder Totalt mörker under hela månskivan!

.

Alla skisser och illustrationer som visar solen visuellt större än månen, kan härmed kastas i papperskorgen!

.

.

Eclipse Type

There are four basic types of solar eclipses:

https://eclipse.gsfc.nasa.gov/SEcat5/SEmapkey.html

  1. Partial – Moon’s penumbral shadow traverses Earth (umbral and antumbral shadows completely miss Earth).
  2. Annular – Moon’s antumbral shadow traverses Earth (Moon is too far from Earth to completely cover the Sun).
  3. Total – Moon’s umbral shadow traverses Earth (Moon is close enough to Earth to completely cover the Sun).
  4. Hybrid – Moon’s umbral and antumbral shadows traverse Earth (eclipse appears annular and total along different sections of its path). Hybrid eclipses are also known as annular-total eclipses.

:beer: :beer: :beer:

 

EXPERIMENT MED TENNISBOLL – BEVISAR ATT MÅNSKUGGAN ALDRIG KAN VARA KONFORMAD:

Tennisboll: 6,7 cm i diameter, skymmer solen helt till ett avstånd på lite drygt 7 meter.

Tennisbollens umbra/totalskugga vid husväggen 6,7 cm = Tennisbollens diameter

Umbra vid 1 meter = 6,7 cm

Umbra vid 2 meter = 6,7 cm

Umbra vid 3 meter = 6,7 cm

Umbra vid 4 meter = 6,7 cm

Umbra vid 5 meter = 6,7 cm

Umbra vid 6 meter = 6,7 cm

Umbra vid 7 meter = 6,7 cm

Enligt den flummiga konformsteorin så ska umbra/totalskuggan minska ju längre bort man placerar tennisbollen (redan vid 4 meter så ska umbran vara mindre än 3 cm, efter 7 meter ingen umbra alls), men mitt vetenskapliga experiment med tennisbollen bevisar att skuggan från ett objekt ute i solskenet inte minskar ju längre bort det befinner sig, den är konstant och enhetlig.

Slutsats?

Skuggan efter tennisbollen påverkades inte det minsta av att solen är 1,6 miljarder gånger större än tennisbollen, den hade konstant storlek på sin umbra (ingen konformad skugga bildades), så ger ju det vid handen att även månen torde ha konstant storlek på sin umbra (110 km – månens diameter), dvs månskuggan blir aldrig konformad, och därmed kan månens diameter omöjligt vara 3 476 km, som NASA lögnaktigt påstår.

.

MOLNSKUGGOR BEVISAR – MOLNEN ÄR ALDRIG STÖRRE ÄN SINA EGNA SKUGGOR:

The Shadows Of Clouds And Clouds Stock Photo - Image of shadows, plane:  121531990

Bilden bevisar även att skuggor alltid är totala och enhetliga. Det finns alltså inga ”halvskuggor” som tillägg, vare sig det gäller skuggor efter moln, bollar eller månen. Alltså kan månen omöjligt vara större än 110 km i diameter, vilket är storleken på dess egen skugga!

:beer: :beer: :beer:

Solens och månens visuella diametrar varierar, växlar beroende var på ekliptikan (elliptisk) de befinner sig i sina omloppsbanor kring jorden. Genomsnittliga vinkeldiametern för både solen och månen ligger kring 0,53 grader, därav att månskuggan (umbra) vid solförmörkelser är ett utmärkt sätt att ta reda på månens diameter.

Om 1 definierar medelavståndet till månen, så växlar avståndet till månen i ett intervall mellan 0,94-1,06.

Ungefär 50% av alla solförmörkelser är totala (månen täcker solen helt, 110 km månskugga), 50% är ringformiga (solen något större, ingen månskugga alls). Vi tar inte med i beräkningen partiella solförmörkelser, som inte ger oss någon vägledning kring solens och månens relativa storlekar vid tidpunkten de sker, men borde naturligtvis statistiskt vara 50/50.

0,94-1,00 – Totala (100%) solförmörkelser, månskuggan 110 km.
1,00-1,06 – Ringformiga solförmörkelser, ingen månskugga alls, 0 km.

Någonstans kring 1,00 av medelavståndet till månen, växlar totala solförmörkelser med 110 km månskugga, 0,94-1,00, tvärt över till ringformiga solförmörkelser med ingen månskugga alls, 1,00-1,06.

Eftersom månskuggan aldrig gradvis minskar ner från 110 km till ingen månskugga alls (det är antingen eller som gäller), så kan därmed månskuggan aldrig vara konformad.

Detta accentueras ytterligare av att månskuggan ej heller ökar gradvis uppåt från 110 km, ju närmare månen befinner sig jorden vid totala solförmörkelser, från 1,00 till 0,94. Logiskt måste ju detta därmed innebära, att hur nära jorden man än skulle flytta månen, från 0,94 till 0 då den skulle ligga an mot jorden, att månskuggan alltid skulle ligga kring 110 km, vilket alltså bör vara månens diameter.

Att månskuggan är 110 km, utgör ett obestridligt bevis för att även månens diameter måste vara 110 km. Speciellt med tanke på att månskuggan uppenbart inte alls kan bli konformad, som NASA:s illustrationer försöker ge sken av.

Hur i hela friden kommer det sig att månskuggan som kastas på jorden under Totala solförmörkelser endast är 110 km, om nu inte faktum är att även månens diameter är 110 km?

.

SLUTSATS:

Enda säkra sättet att ta reda på månens diameter, är att mäta dess fysiska skugga på jorden under totala solförmörkelser, vilken alltså är 110 km!

Månens diameter måste de facto vara 110 km, inte 3 476 km som de vilseledda astronomerna påstår. Detta går inte att komma ifrån!

:beer: :beer: :beer:

OBESTRIDLIGA FILMBEVIS FÖR ATT MÅNEN ÄR 110 KM – DÖDSSTÖTEN FÖR NASA:s MÅNBLUFF:

.

 

 

.

NASA:s officiella medelavstånd till månen, 384 000 km, är faktiskt alldeles för långt bort från jorden för att överhuvudtaget kunna orsaka månskuggor på jorden under solförmörkelser, varför astronomer nu i ren desperation har tvingats lansera teorin att solens förmodade storlek inte kan stämma:

.

Med tanke på att astronomerna har missuppfattat månens och solens storlek, så torde de ju givetvis ha fel även vad gäller avståndet till dem!

Att vi med en liten handkamera som Nikon Coolpic P900 kan zooma in månen och dess detaljer, dessutom med knivskarp bildskärpa, så kan ju månen omöjligt befinna sig så långt bort som 384 000 km från jorden, utan snarare på ett avstånd av ca 12 000 km, vilket vi får om vi dividerar 384 000 med 32, som är så många gånger mindre som månens diameter är från NASA:s påståenden:

.
Även solen är mycket mindre och mycket närmare än vad vi blivit indoktrinerade med:


.

Flat Earth-rörelsen torde ha rätt, i ljuset av allt detta, att både månen och solen är mycket närmare, och därmed mycket mindre än vad som basuneras ut av dagens heliocentriska astronomer.

Matematiska bevis via trigonometri för att även solen faktiskt befinner sig väldigt nära jorden:

.

.
Eratosthenes beräkningar av jorden som en glob har motbevisats.
Han tog inte hänsyn till den refraktion, brytning, som orsakas av atmosfären och kom därför fram till den falska slutsatsen att jorden är en glob.

Med refraktionen medräknad så är jorden platt som en pannkaka, matematiskt bevisat här:

.

.

Att jorden är platt och cirkelrund, ett cirkelrunt plan, en cirkulär jordskiva, är något som vinner stort gehör i världen, runt hela vårt plan, ett veritabelt astronomiskt paradigmskifte på gång.

På min blogg kan ni ta del av en massa experiment, observationer och vetenskapliga bevis för att jorden de facto är ett cirkelrunt plan, inte nån planet. Nätets allra bästa Flat Earth-videor samlade här:

https://snilleblixten.net/2016/09/30/jorden-ar-platt-bevisas-nu-av-laserexperiment/

.

FLASHBACK FORUM STRYPER YTTRANDEFRIHETEN:

Intressant i sammanhanget är att jag publicerade ett avslöjande inlägg kring denna mån-anomali, 110 km vs 3 476 km, på Flashback forum, Astronomi:

https://www.flashback.org/t2877357

”Månens skugga på jorden vid solförmörkelser 110 km – NASA hävdar månen är 3 476 km?”

På bara fem dagar så hade fler än 12 000 redan läst inlägget, med närmare 200 svar, men ännu har ingen astronom lyckats förklara anomalin, och de flesta som kommenterar i tråden verkar inte ha en susning om vare sig astronomi eller astrofysik…

Eftersom ingen astronom kunde förklara varför månskuggan endast blir 110 km, så förpassades tråden hastigt till Konspiration, där ett helt koppel av Flashbacks multikonto-troll huserar (modsen alltid på deras sida), för att få övertaget i diskussionerna.

Rabiata yrkesförnekare som trollar och desinformerar (även modsen deltar, med trollkonton) i alla högklassiga konspirations-trådar, såsom Chemtrails, Flat Earth och Geocentrismen. Dessutom tillåts endast 1 tråd av vardera på hela forumet, samtidigt som det inte tycks finnas några som helst begränsningar kring att skapa trådar om exempelvis hasch, porr eller Trump…

.

TILL DISKUSSION:

Hur kommer det sig att vi inte fått lära oss månens verkliga diameter, 110 kilometer?

Förmodligen för att NASA (frimurarorganisation) och makteliten vill få oss att tro på det sjuka materialistiska flummet att jorden är en spinnande boll, som flänger omkring runt solen i närmare 100 Mach…

Att få oss att tro att universum trollade fram sig själv från ingenting och att det inte finns någon mening med livet, ingen Gud, inget liv efter detta, vi ska bara konsumera och slita och slava för överheten. Vi ska fås att tro på förnuftsvidriga ateistiska slump- och hokuspokusteorier som Big Bnag och emolutionen…

Gå in i kommentarsfältet och ge oss en logisk förklaring till hur det kommer sig att bredden på månskuggan under solförmörkelser skulle vara lite som 110 kilometer, om ni nu på allvar tror att månen är 3 476 kilometer i diameter som NASA påstår…

.

Må frid, lycka och Gudskärlek råda och äga er, önskar jag er alla av hela mitt hjärta, själens och Översjälens boning, Guds lokaliserade immanenta aspekt, den Helige Anden, Samvetets röst – Herren vare med er!

Aum, Om tat sat, Hare Krishna

Eder evigt tillgivne,
Fick en Snilleblixt, aka Död o återfödd

:beer: :beer: :beer:

.

EXTRA !!!

.

Från Flashback-tråden!

https://www.flashback.org/t2877357

Frågor & Svar:

Vinkeldiametern från betraktaren sett är irrelevant. Eftersom ljuskällan (solen) är större än objektet (månen) så blir skuggan konisk. 

Snicksnack!

Vinkeldiametern från betraktaren (visuella diametern) är i allra högsta grad relevant, det är ju den som de facto AVGÖR ifall vi ser några skuggor från objektet som täcker ljuskällan eller inte!

Att det blir mörkare under ringformiga och partiella solförmörkelser är ett känt faktum.

Wikipedia:

”En partiell förmörkelse kan mycket väl gå de flesta helt förbi, eftersom ljuset från hälften eller t.o.m. en ännu mindre del av solskivan, fortfarande förefaller starkt nog att erbjuda normalt dagsljus.”

Givetvis kan ingen som helst månskugga uppstå under dagsljus, för att inte tala om under normalt dagsljus!

Molnens konformiga skuggor påverkar knappt skuggans storlek eftersom molnen är mycket närmare jorden än månen. Om månen vore på motsvarande molnens avstånd ifrån jorden, då skulle månens skugga bli nästan lika stor som månen.

Samtidigt så är molnen mycket mindre än månen, hur har du lyckats missa detta grundläggande faktum?

Det är endast om molnet täcker hela solen (dvs molnets vinkeldiameter från oss betraktat överstiger solens vinkeldiameter), som molnskugga kan uppstå. Om molnet däremot inte täcker hela solskivan, så kan det ju givetvis inte uppstå någon molnskugga på jorden, eftersom en del av solen är framme, varför ljuset omöjliggör någon skugga från molnet!

Om månen hade varit på motsvarande molnens avstånd ifrån jorden, så hade ju månens vinkeldiameter varit oerhört mycket större än solens dito, och givetvis hade månskuggan då varit minst lika stor som själva månkroppen!

Det blir fortfarande konformiga skuggor, om ljuskällans storlek (inte vinkeldiameter från betraktaren sett) är större än objektet som kastar skugga.

Låtsas du att du missat faktumet att det inte uppstår någon månskugga på jorden under partiella eller ringformiga solförmörkelser?

Kan du citera åt oss någon endaste vetenskaplig artikel, där det hävdas att det kan uppstå månskugga på jorden under dessa sorts solförmörkelser, där solens vinkeldiameter överstiger månens? :boxing:

Som jag redan påpekat, molnen är mycket närmare jorden, därför är deras vinkeldiameter större än solens.

Som jag redan påpekat, månen är otroligt mycket större än molnen, så därför kan månen vara på ett mycket längre avstånd från jorden än vad molnen är, och ändå kasta månskugga på jorden!

Det har alltså definitivt att göra med ifall månens och molnens vinkeldiametrar överstiger solens dito, när de passerar solen, ifall det ska uppstå molnskugga eller månskugga på jorden! :boxing:

Det behövs inte förklaras, eftersom det uppstår månskugga.

Det uppstår månskugga under solförmörkelser där månens vinkeldiameter understiger solens dito?

Citera en endaste vetenskaplig artikel, där det hävdas att månen kan kasta skugga på jorden, när den inte täcker hela solskivan som under Totala solförmörkelser!

Svammel? Förklara varför det är svammel att månskuggan blir konformad?

Du kanske kan rita en liten skiss eller något som visar hur skuggan inte kan bli konformad?

När månen är större än solen, när dess visuella diameter överstiger solens (vid Totala solförmörkelser), så täcker månen hela solskivan, så att det under hela månens bredd blir TOTALT mörkt, och månskuggan (110 km) motsvaras då givetvis av månens diameter!

Däremot när solens visuella diameter överstiger månens, som under ringformiga och partiella solförmörkelser, så uppstår ingen som helst månskugga, inte ens din inbillade ”konformade” skugga!

Det finns inget mellanting, antingen så blir det månskugga (110 km) eller så blir det ingen månskugga!

Svaret är fortfarande att skuggan blir konisk, om ljuskällan är större än objektet som kastar skuggan.
Avståndet påverkar endast konens vinkel.

Helt fel!

När solens visuella diameter är större än månens, som vid ringformiga och partiella solförmörkelser, så uppstår givetvis ingen som helst månskugga, inte ens någon imaginär ”konformad” skugga!

Men vid Totala solförmörkelser, då månens visuella diameter överstiger solens, endast då kan månskugga uppstå, 110 km = Månens diameter!

Ett experiment du själv kan göra (nej, hur mycket du än ljuger, har du inte provat detta själv) med en boll, penna och papper. Här visas hur skuggan blir mindre för att… Ja, varför blir den det tror du?
Skippa Nasa-tjafset, du vet likväl som vi andra att denna kunskap fanns långt innan organisationen bildades.
Enjoy:
https://youtu.be/iwXUXLIy6zk%5B

Du skulle visa ett experiment där skuggan blir ynka 3% av objektet som kastar skuggan (din ”konformade” skugga vid Totala solförmörkelser), inte 97% som i videon!

Vill du ha en digital kamera skickad till dig.
Med den kan du filma det du, endast du på hela jordklotet har observerat. Att skuggan från ett objekt INTE blir diffusare och mindre ju längre objektet är från ytan skuggan är.

En skugga kan ALDRIG bli mindre än objektet som kastar skuggan, för att inte tala om ynka 3%…

När du inte ens har insett denna grundläggande regel, så är det totalt lönlöst att ödsla tid på dig!

Förklara varför månens skugga på jorden är olika stor vid olika solförmörkelser! Siffran 110 km gällde vid EN solförmörkelse.

Gör tankeexperimentet att månen alldeles exakt täcker solskivan på den plats där du står, ingen ”marginal” någonstans runtom. Du ser en total solförmörkelse. Flytta dig sedan en kilometer åt sidan – vad händer?

Jo, månen kommer nu inte att exakt täcka solskivan, en liten skära av solen kommer att synas. Med din egen definition finns ingen skugga, för astronomer och fysiker har du flyttat dig till halvskuggan, och du ser en partiell solförmörkelse.

Betyder detta att månen i det här fallet är mindre än en kilometer i radie? Naturligtvis inte. Däremot betyder det att du har stått precis i spetsen av den i rymden konformiga månskuggan. Eftersom solen är större än månen blir månens skugga i rymden konformig, det är ett faktum som du aldrig kan komma ifrån?

Månskuggan är givetvis ALLTID 110 km!

Om månens skugga skulle vara mindre eller större, från tillfälle till tillfälle, så skulle det ju innebära att månens storlek varierade, vilket är totalt nonsens, vilket jag hoppas att du begriper själv!

Under totala solförmörkelser, så täcker månen hela solskivan (dess visuella diameter överstiger solens), vilket innebär Totalitet hela vägen från månens ena sida till dess andra sida, så oavsett var du står under månens kropp så råder total solförmörkelse.

Det är först när du ställer dig utanför månens kropp, som du börjar se en skära av solen, dvs partiell solförmörkelse. Totaliteten motsvarar alltså diametern på månen, dvs 110 kilometer!

Endast när solen är större än månen (dess visuella diameter), som vid partiella och ringformiga solförmörkelser, som ingen månskugga uppstår, ingen Totalitet!

Om du fortfarande inte har förstått detta elementära kring Månens diameter på 110 km, så kika på mitt blogginlägg, länken vid signaturen, så går jag igenom allt detta väldigt grundligt!

Har ni förstått nu att månen omöjligt kan vara 3 500 km i diameter?

Varför påstår NASA detta?

Hur är det meningsfullt att diskutera med dig om du inte förstår att ett objekt ser mindre ut ju längre det är från ditt öga? Du kan hålla en tennisboll framför ditt öga och överskugga hela solen, men om du flyttar bollen längre ifrån ditt öga så kommer du till slut kunna se solen. Hur är det svårt att förstå?

Ja, flyttar du tennisbollen så långt bort från ditt öga, till en position där du börjar skönja solskivan, så överstiger därmed solens visuella diameter tennisbollens, och skuggan försvinner, men från denna position och fram till ditt öga så överstiger tennisbollens visuella diameter solens, tennisbollen är större än solen för din syn, men själva skuggan som tennisbollen kastar från det att den är större än solen är ju givetvis konstant densamma, ett objekts skugga kan aldrig vara mindre än objektet som kastar skuggan.

På samma sätt med skuggan från ett moln, skuggan från molnet kan ju givetvis aldrig vara mindre än själva molnet!

Exakt detsamma vad gäller skuggan från månen under totala solförmörkelser, då månens visuella diameter överstiger solens, månen är större än solen, och månskuggan som då uppstår är ju givetvis i samma storlek som månen, dvs 110 kilometer, dvs skuggan kan ju inte vara mindre än objektet som kastar skuggan!

Eller hur?

Fullständigt uppenbart därmed att månen omöjligt kan vara 3 500 km i diameter, som NASA bluffar oss med!

Förstår ni nu hur bedragna vi har blivit kring månens storlek?

Månen befinner sig alltså mycket närmare oss än vad vi blivit indoktrinerade med…

Doå låter via PM hälsa att han inte förstår hur objekt ser mindre ut ju längre bort de befinner sig från betraktaren. Här är en liten video som förklarar konceptet. https://www.youtube.com/watch?v=MMiKyfd6hA0

Mitt PM som det hänvisas till:

Hej!

Att månen upptar 0,54 grader och solen 0,53 grader av himlen under totala solförmörkelser, månen är alltså större än solen, och detta ser man var man än står på jorden, alltså kan inte solljuset passera månen under totala solförmörkelser, månens skugga på 110 km måste alltså motsvara månens storlek!

Eller hur?

Mvh,
Doå

.

Men hur förklarar du då att vid de tillfällen då solen är större än månen, som vid partiella och ringformiga solförmörkelser, att ingen som helst månskugga bildas?

Vid dessa tillfällen täcker solen 0,53 grader av himlen mot månens 0,52 grader.

Då måste ju det hela ha att göra med att vilken som visuellt är störst, solen eller månen, om det ska bildas månskugga!

När solen är större än månen, om än med knapp marginal, så sipprar solljus förbi månen, och därmed kan ingen månskugga bildas!

Krävs nämligen att månen blockar hela solskivan, inget solljus får sippra förbi!

Koniska skuggor kräver att solljus sipprar förbi, alltså kan inte heller koniska skuggor uppstå, lägg det på minnet!

Vid Total solförmörkelse, då månen är större än solen, så ges månen en chans att visa hela sin härliga skugga, inget solljus sipprar förbi, så att skuggan som månen visar oss, 110 km, är alltså givetvis också månens diameter, inte NASA:s bluffsiffra på 3 500 km…

Att månen är större än solen under Totala solförmörkelser, kan dessutom beskådas över hela jorden!

Eller hur?

P.S. Alla skisser som visar en större sol än måne, kan du härmed kasta i papperskorgen!

.

Hur urbota dum får man vara, när man snart 5 år efter trådens publicering, fortfarande inte har kopplat det – Månen ÄR inte större än 110 km i diameter!

Vad ska till för att dessa förnekare ska greppa det? :whoco5:

.

:beer: :beer: :beer:


.

SOLEN ÄR INGEN STJÄRNA !!!

SOLEN ÄR UNIVERSUMS VÄRMESPRIDANDE HIMLAKROPP !!!

.

Solen = Den ljus- och värmespridande, brinnande himlakroppen i universum.

Solen är alltså den värmespridande himlakroppen som distribuerar galaktisk värme, vilket inte stjärnorna gör, då de inte är några brinnande himlakroppar, vilket bevisas här:

 

.

 

På samma sätt som det finns en central värme– och ljusspridande lampa i varje bostadsrum, så har vår Skapare placerat en central värme- och ljusspridande Sol i varje världsrum/världsägg/himlavalv.

Solen började definieras som en stjärna först efter det att den falska kopernikanska principen och det heliocentriska paradigmet började slå igenom på 1500-talet. Innan denna vanföreställning så insåg man den enorma skillnaden mellan Solen och stjärnorna:

.

Dessutom finns det ju bara en solgud, vilket också motbevisar flumsnacket om att stjärnorna skulle likna solen. Solen representeras av solguden. Solen är alltså ett uttryck för solgudens kraft:

http://en.wikipedia.org/wiki/Solar_Deity

.

Solguden har som sitt ansvarsområde, till skillnad från stjärnorna, att distribuera galaktisk värme till hela vårt himlavalv, det kosmiska världsägget:

http://en.wikipedia.org/wiki/Cosmic_egg
http://www.msnbc.msn.com/id/15197712/ns/technology_and_science-space/t/universe-might-be-oval-shaped

 .

Veckodagen söndag är uppkallad efter Solguden/gudinnan Sol/Sunna (Surya, Ra, Svarog, Shamash), och dras över himlen i sitt sjuspann, i solens vandring längs ekliptikan, i sin omloppsbana runt vår stationära Moder Jord:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Solgud

.

Faktum är att ordet Sun (Sol) kommer från namnet Surya, som är namnet på solguden i världens äldsta heliga skrifter, de tidlösa Veda-skrifterna:

http://en.wikipedia.org/wiki/Surya

.

Solklara bevis för att Solen inte är någon simpel stjärna!

Att påstå att Solen är en stjärna, är lika dumt och ologiskt som att påstå att Människan tillhör växtriket eller djurriket.

.

SOLGUDEN ÄR BEVIS för bara EN SOL !!! En Sol i varje Kosmiskt ägg (galax)! Fullständigt logiskt!.

.

Må frid, lycka och Gudskärlek råda och äga er, önskar jag er alla av hela mitt hjärta, själens och Översjälens boning, Guds lokaliserade immanenta aspekt, den Helige Anden, Samvetets röst – Herren vare med er!

Aum, Om tat sat, Hare Krishna

Eder evigt tillgivne,
Fick en Snilleblixt

.


.
STJÄRNHIMLEN ROTERAR 366,25 VARV PÅ 365,25 SOLVARV

 

JORDEN AXELROTERAR DÄRMED 1 VARV/ÅR  (inte 1 varv/dygn),

I SYNK MED SOLENS ÅRLIGA OMLOPPSBANA KRING JORDEN

 

366,25 – 1 = 365,25 VARV/ÅR, SOM SOLEN ROTERAR KRING JORDEN

OBESTRIDLIGT BEVIS FÖR DEN HELIGA GEOCENTRISMEN

 

Ja, som ni kanske vet så tar det solen 365,25 dygn (365,25 dagliga västliga medurs solvarv runt jorden) att kretsa runt ett helt varv längs ekliptikan, längs zodiakens stjärnbilder (1 årligt östligt moturs solvarv runt jorden).

Men hur kan 366,25 västliga stjärnvarv under ett år (dagens vetenskapsmän tänker helt bakvänt och tror felaktigt att det är jorden som roterar 366,25 östliga varv) motsvara 365,25 dygn, dvs 365,25 solvarv?

Hur kommer det sig att ett soldygn (24 h) är 4 minuter längre än ett stjärndygn (23h 56m 4s)?

Varför tar det solen 4 minuter längre tid att varva jorden än det gör för stjärnorna, vilket resulterar i att stjärnorna varje dygn roterar ca 361 grader relativt jorden, mot solens 360 grader, så att det på ett helt år blir ett extra stjärnvarv runt jorden?

Jo, eftersom när solen har vandrat sitt årliga östliga varv längs ekliptikan (dess oberoende egenrörelse, i likhet med de andra planeterna) runt vår stationära Moder Jord, mittpunkten i universum, så har ju solen därmed avverkat ett västligt varv mindre än stjärnorna i deras dagliga roterande runt jorden,

366,25 – 1 = 365,25

Stjärnhimlen roterar nämligen 366,25 västliga varv runt jorden (varav 1 skenbart) för varje gång solen kretsat 1 östligt årsvarv. På detta årsvarv gör solen 365,25 dygnsvarv, dvs 365,25 soldygn, vilket kallas för ett sideriskt solår. Antalet soldygn är 1 mindre än antalet stjärnvarv på grund av att solens årsrörelse, dess omloppsbana runt jorden, resulterar i en extra stjärnrotation.

Eller hur, kära vänner?

På ett dygn (24 h) syns stjärnhimlen rotera 366,25/365,25 västligt varv runt jorden, av vilket 1/365,25 beror på att jorden under samma dygn roterar 1/365,25 östligt varv runt sin axel. Jordens axelrotation följer nämligen vinkelmässigt solens årliga egenrörelse runt ekliptikan/zodiaken, vilken alltså också är 1/365,25 östligt varv per dygn. Det är alltså pga solens och jordens dagliga östliga egenrörelse, som stjärnhimlen förflyttar sig 1/365,25 varv västerut varje dygn, vilket blir ett extra stjärnvarv på 365,25 dygn/solvarv, dvs 366,25 stjärnvarv på 365,25 solvarv.

För varje dagligt varv som stjärnhimlen roterar runt jorden, så sackar solen 0,00273 varv, på grund av dess årliga östliga omloppsbana kring jorden, varför det alltså går 366,25 stjärnvarv på ett årligt solvarv kring jorden.

 

SOLEN SPIRALKRETSAR KRING JORDEN:

Solen rör sig i spiral, en daglig västlig rörelse tillsammans med stjärnhimlen och en årlig östlig oberoende egenrörelse längs ekliptikan/zodiaken. Det tar solen exakt 24 h att rotera ett västligt varv runt jorden, medan solen under samma tid rör sig knappt 1 grad österut relativt stjärnorna. Figur 4, himmelssfären:

http://home.swipnet.se/habra/astronomiska_ur.htm

Intressant i sammanhanget är att ordet solvarv i det svenska språket har två betydelser, samma som beskrivits ovan. Ena betydelsen baseras på solens årliga varv runt jorden, dvs ett år, som ger årstiderna. Andra betydelsen baseras på solens dagliga varv runt jorden, dvs ett dygn, som ger dygnstiderna. Solen spiralkretsar alltså runt jorden:

http://staticearth.net/seasons.html

Ordet solcykel däremot syftar på en tidrymd av 28 år (28 solvarv), efter vilken veckodagsserien upprepar sig, så att ett visst datum infaller på samma följd av veckodagar.

Med tanke på att Moder Jord är himlavalvets stationära centrum, och därmed dess mass- och gravitationscentrum, så är det ju fullständigt naturligt att solen och alla andra himlakroppar graviterar mot jorden. Vi får inte begå det fatala misstaget att begränsa Newtons gravitationslagar till bara vårt planetsystem, då universum inte är ett slutet isolerat system. I ett öppet system måste man ta med i beräkningen alla stjärnor och planeter, all massa som finns i vårt himlavalv/kosmos.

 

BEVISEN FÖR ATT SOLEN ROTERAR 365,25 VARV/ÅR RUNT JORDEN:

Eftersom de 366,25 rotationerna inte avverkas av solen, och eftersom det omöjligen kan vara fråga om 366,25 jordrotationer, då jorden ständigt är i synk med solens rotationer, vilket bevisas av att solens middagshöjd (största höjd) alltid är kring klockan tolv mitt på dagen lokal soltid, och av att solen alltid passerar jordens ekvatorialplan (dagjämningarna) kring samma datum varje år, så måste de 366,25 rotationerna vara stjärnhimlens rotationer.

Med uteslutningsmetoden kommer vi samtidigt fram till att det av nödvändighet måste vara solen som roterar 365,25 varv/år runt jorden, eftersom det omöjligen kan vara det motsatta, då inte ens vetenskapsmännen hävdar att jorden roterar 365,25 varv.

Att det obestridligen är solen som vandrar längs ekliptikan runt jorden, bevisas ju dessutom av faktumet att det är solen som vänder vid de båda vändkretsarna vid vintersolstånd och sommarsolstånd, då solen påbörjar sin vandring norrut respektive söderut. Solen passerar ju dessutom över ekvatorn vid de båda dagjämningarna, då solen antar nordlig respektive sydlig deklination.

Det faktum att jorden alltid är belägen vid deklinationen noll och att vi inte flänger omkring runt zodiakens stjärnbilder (jorden är ju stationär), borde ju få även den mest hårdnackade heliocentriker att tänka om, tänka rätt.

Eftersom Moder Jord är stationär, så kan inte jordens position relativt ekliptikan/zodiaken lägesbestämmas, vilket däremot görs med solen och de andra planeterna, vilka alltså kretsar kring vår stationära Moder Jord.

Animationer kring hur den geocentriska modellen fungerar, med solens och de andra planeternas banor runt jorden. Genialiskt och vetenskapligt tilltalande system:

VIDEO: https://www.youtube.com/watch?v=APMTw2Q08jo
VIDEO: http://www.youtube.com/watch?v=CNjJZBpFekk
VIDEO: http://www.youtube.com/watch?v=FdVn8X4GFIk

 

BEVISEN FÖR ATT JORDEN ÄR I SYNK MED SOLENS RÖRELSE:

Beviset för att jorden verkligen är i synk med solens rörelse, inte stjärnornas, är att det endast är med solens omloppstid (24 h, soltiden som vi följer) som stjärnbildernas skenbara årliga rörelse runt himlavalvet kan observeras. Dessutom är det endast med soldygnet som solens middagshöjd ständigt är i synk med dygnets timmar.

Om jorden istället hade varit i synk med stjärnornas omloppstid (23h 56m 4s), så skulle jorden låsas med stjärnhimlen istället för med solen, och då skulle stjärnbildernas årliga rörelse aldrig kunna observeras. Dessutom skulle solens middagshöjd förskjutas med två timmar varje månad, om vi följde stjärndygnet, så att solen efter tre månader stod som högst klockan 18:00 och efter ett halvår vid midnatt klockan 24:00, vilket ju är fullständigt absurt.

Ett annat ypperligt bevis för att jorden inte kan vara i synk med stjärnornas omloppstid, är att vi i så fall inte skulle ha vintersolstånd och sommarsolstånd förrän ca 14 januari och 14 juli varje år, på grund av zodiakens precession. Zodiaken ligger nämligen de närmaste decennierna ca 24 grader i osynk (i östlig riktning) med jordens dagjämningspunkter, dvs lite drygt 24 dygn.

Stjärnornas egenrörelse orsakar en ständigt pågående avvikelse relativt himmelspolerna/dagjämningspunkterna. Avvikelsen är 50 bågsekunder/år, vilket innebär att det tar 25 920 år, ett zodiakiskt år, för zodiaken att röra sig hela varvet runt himlavalvet.

Stjärnornas egenrörelse är anledningen till varför det sideriska solåret (solens omloppstid relativt stjärnornas positioner) är 20 minuter längre än det tropiska solåret (solens omloppstid relativt vårdagjämningspunkten), 365,2564 dygn mot 365,2422 dygn.

Stjärnorna har alltså också en egenrörelse, men det är som sagt inte stjärnornas egenrörelse som jordens årliga axelrotation följer, utan solens egenrörelse.

 

SOLENS SKILDA HASTIGHETER – SNABBAST KRING NYÅR:

Eftersom solens bana runt jorden är elliptisk och dess närmaste punkt till jorden i djurkretsen, på den roterande himmelssfären/etersfären, alltid ligger kring nyår, 2-5 januari (147,1 miljoner km, perigeum), strax efter att solen vänt vid Stenbockens södra vändkrets, så färdas solen som snabbast vid den tidpunkten på året. Solen färdas då 61,2 bågminuter/dygn, jämfört med 57,2 bågminuter/dygn ett halvår senare, 4-7 juli, strax efter att solen vänt vid Kräftans norra vändkrets, då solen är längst bort från oss (152,1 miljoner km, apogeum).

Man kan som exempel anföra att krukmakarens drejskiva roterar saktare ju närmare centrum på skivan man kommer. Därför är solens östliga egenrörelse, relativt den kosmiska drejskivans, himmelssfärens, västliga rotationshastighet, ca 7% snabbare kring nyår, jämfört med ett halvår senare då solen är mer i periferin på himmelssfären, där sfären roterar snabbare.

Solen färdas sålunda alltid, relativt sett, ca 7% snabbare när den är som närmast jorden i början av januari, än i början av juli, då solen befinner sig längst bort från jorden i sitt kretsande runt Moder Jord.

 

JORDEN AXELROTERAR 1 VARV/ÅR, I PERFEKT SYNK MED SOLENS ÅRLIGA OMLOPPSBANA KRING JORDEN:

Till sist så kan vi ju tillägga att det INTE är 1 varv/dygn som jorden roterar kring sin axel, som vetenskapsmännen duperat oss till att tro, utan 1 varv/år (en unik revolutionerande kosmologisk teori jag här framlägger), vilket ju faktiskt logiskt förklarar hur det kommer sig att stjärnbilderna på himlavalvet syns (skenbart) rotera 1 varv/år runt himlavalvet.

De 4 extra minuterna varje dygn, som påvisar att vi följer solens dygnsrörelse (24h), inte stjärnornas (23h 56m 4s), är den lilla axelrörelse (1 grad) som jorden avverkar kring sin egen axel varje dygn, helt i synk med solens dagliga rörelse (1 grad) längs ekliptikans/zodiakens stjärnbilder. För att vara exakt, så är den dagliga genomsnittsrörelsen 59 bågminuter och 8 bågsekunder.

Eftersom jordens årliga östliga axelrotation går i perfekt synk (bunden rotation) med solens årliga östliga kretslopp längs zodiaken runt jorden, så blir ju resultatet 365,25 solvarv runt jorden per år.

Faktum är att på samma sätt som jordens axelrotation är perfekt synkroniserad med solens årliga omloppsbana kring jorden (365,24219 dygn), så är även månens axelrotation perfekt synkroniserad med dess månatliga omloppsbana runt jorden, då månen roterar exakt ett varv kring sin egen axel, under den tid det tar månen att kretsa ett varv runt jorden (27,32158 dygn), vilket gör att månens axelrotationshastighet är 4,6 m/s, dvs något snabbare än jordens 1,27 m/s.

 

MODERNA KOSMOLOGIN VEDERLÄGGS – 108 VETENSKAPLIGA ARGUMENT – LANSERADES PÅ FLASHBACK:

https://www.flashback.org/sp39915145
https://www.flashback.org/p39915089#p39915089

Flashback har helt regelvidrigt stängt av mig från deras forum efter publiceringen av denna unika revolutionerande kosmologiska avhandling, och samtidigt saboterat min mycket lästa och diskuterade Flashback-tråd, genom att ha placerat en annan ovidkommande tråd framför (min trådrubrik dock kvar), så att mitt rekordlånga omvälvande vetenskapliga inlägg (460 000 tecken) effektivt gömts undan för att tystas ner:

https://www.flashback.org/t2035956

 

NYHETER 24INTERVJU – MIN KOSMOLOGISKA AVHANDLING:

http://nyheter24.se/nyheter/internet/730067-moder-jord-och-hare-krishna-mot-miniguden-dod-o-aterfodd

 

UTBILDA ER – DEN HELIGA GEOCENTRISMEN:

http://galileowaswrong.com
http://galileowaswrong.blogspot.se
http://geocentrism.com/assumptions.htm

Klicka för att komma åt Aspects.pdf

http://www.ldolphin.org/geocentricity/index.html

http://geocentricity.com/ba1/no071/selbrede.html
http://homepage.ntlworld.com/malcolmbowden/Geocexpl.htm
http://www.fixedearth.com/old_format.html
http://www.namronsoar.com/toe/bernie1plain.html
http://www.atlanteanconspiracy.com/2011/11/earth-is-not-moving.html

 

”THE PRINCIPLE” – REVOLUTIONERANDE DOKUMENTÄRFILM:

Vetenskapen skakas just nu i sina grundvalar. Kosmologin genomgår nämligen ett stort Geocentriskt paradigmskifte.  Planck-teleskopets revolutionerande rön från mars 2013, påvisar nämligen att den kosmiska bakgrundsstrålningen centreras vid Jordens ekvatorialplan och ekliptikan!

Missa inte den kommande storfilmen på biograferna, en vetenskapsdokumentär som kommer att förändra vår syn på universum:

https://www.youtube.com/watch?v=p8cBvMCucTg

 

ALL VÄRLDENS HELIGA SKRIFTER ÄR RÖRANDE ÖVERENS OM GEOCENTRISMEN, ÄVEN KRISTENDOMENS BIBEL:

 

TILL DISKUSSION:

Hur förklarar ni de 366,25 varven på annat sätt än att det måste vara stjärnhimlens varv runt jorden, och att de 365,25 dygnen/år måste vara solens 365,25 varv runt jorden?

Att stjärnhimlen avverkar 366,25 varv på 365,25 solvarv/år, är ju det ultimata beviset för att jorden är i synk med solens rörelse, inte stjärnornas, och att det är solen som kretsar kring vår stationära Moder Jord, som axelroterar 1 varv/år, i synk med solens årliga omloppsbana kring Jorden?

Detta bevisar ju härmed obestridligen den heliga geocentrismen (vilket även ateister nu får böja sig för), att det är Moder Jord som de facto är mittpunkten i himlavalvet/kosmos, kring vilken allt kretsar!

Religionerna hade uppenbarligen rätt!

 

Må frid, lycka och Gudskärlek råda och äga er, önskar jag er alla av hela mitt hjärta, själens och Översjälens boning, Guds lokaliserade immanenta aspekt, den Helige Anden, Samvetets röst – Herren vare med er!

Aum, Om tat sat, Hare Krishna

Eder evigt tillgivne,
Fick en Snilleblixt

.


ALLA KOSMISKA ÄGG (GALAXER) ALSTRAS FRÅN HERREN VISHNU !!!

HERREN BRAHMA SKAPAR KOSMOS UR DET KOSMISKA ÄGGET !!!

INDIEN ÄR VETENSKAPENS URSPRUNG !!!

Indiska astronomer och matematiker hade redan för tusentals år sedan grymt bra koll på kosmologin!!!

I Indien kände man bl.a. till ljusets hastighet, avstånden till Solen och Månen, tidpunkterna för Sol- och Månförmörkelser, Jordens exakta omkrets, Jorden som en sfär, planeternas elliptiska banor, rörelsers relativitet, att det sideriska året har 365,2563627 dagar, att det tropiska året har 365,2421756 dagar, osv, osv…

Allt detta stod nedskrivet i de heliga indiska skrifterna LÅNGT INNAN ”upplysningen” nådde hit till Väst…

VIDEO:

Vetenskapens vagga står att finna i Indien:
http://www.youtube.com/watch?v=JMn_ZFAxhKA

http://en.wikipedia.org/wiki/Science_and_technology_in_ancient_India
http://www.abovetopsecret.com/forum/thread111071/pg1

 

We owe a lot to the Indians, who taught us how to count, without which no worthwhile scientific discovery could have been made.”

Albert Einstein

____________________________________________________

INNEHÅLL:


1)
Universums skapelse, ålder, och tidsepoker.

2) Astronomen Cark Sagan om den Indiska Kosmologin!

3) Herren Brahma skapar universum ur det Kosmiska Ägget!

4) Till diskussion!

____________________________________________________

1) UNIVERSUMS SKAPELSE, ÅLDER , OCH TIDSEPOKER:

Universums skapelse, ålder och tidsepoker, en mycket detaljerad redogörelse:

http://www.hitxp.com/ved/01052007.htm

Vediska tidsenheter, från nanosekunder till skaparguden Brahmas livstid:

http://en.wikipedia.org/wiki/Vedic_timekeeping
http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu_cosmology
http://vinaymangal.googlepages.com/VedicTimeTravel.pdf

I Rig-veda, en tusentals år gammal helig skrift, nämns ljusets korrekta hastighet:

http://www.indiastar.com/kak4.htm

Differensen mellan de moderna värdena och värdena i Rig Veda:

Moderna: 299 792 458 m/s

Rig veda: 300 200 000 m/s

Differensen är alltså endast ynka 1/1000…

Till det ska jämföras att det inte var förrän år 1676 som vi här i väst fick de första mernoggrannare värdena kring ljusets hastighet och det var den danske astronomen Ole Römer som uppskattade den till 200 000 000 m/s.

I Surya-Siddhanta, en urgammal vedisk skrift, skiljer värdet på det sideriska året i jämförelse med de senaste moderna hi-tech värdena, med en differens på endast någon millisekund!!!

http://en.wikipedia.org/wiki/Surya_Siddhanta

”The average length of the sidereal year, the actual length of the Earth’s revolution around the Sun (en modern feltolkning, enligt alla klassiska texter, även Bibeln och Koranen, så är det givetvis Solen som cirklar runt Jorden), as 365.2563627 days, which is virtually the same as the modern value of 365.25636305 days (J2000). This remained the most accurate estimate for the length of the sidereal year anywhere in the world for over a thousand years.”

Jämförelsen av det tropiska året mellan den vediska skriften och den moderna vetenskapen:

http://en.wikipedia.org/wiki/Surya_Siddhanta

”The average length of the tropical year, the length of the year as observed on Earth, as 365.2421756 days, which is only 1.4 seconds shorter than the modern value of 365.2421904 days.

Uppgiften i den urgamla vediska skriften är alltså mer exakt än värdet 365.2425 som anges i den nutida Gregorianska kalendern…

Var fick de gamla indierna sin fenomenala kunskap ifrån egentligen, om inte från kunskapens källa; allas vår Allmäktige Gud?

____________________________________________________

2) ASTRONOMEN CARL SAGAN OM DEN INDISKA KOSMOLOGIN!

Den världsberömde astronomen Carl Sagan höll med om att den Indiska kosmologin är i samklang med den moderna vetenskapliga kosmologin kring Jordens och Universums ålder och att skapar-avataren Brahmas dagar och livslängd stämmer väl överens med vetenskapens observationer kring universum:

http://www.youtube.com/watch?v=YWSttXt_AME

http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu_cosmology
http://www.rediff.com/news/jan/29sagan.htm

The main reason that we oriented this episode of Cosmos towards India is because of that wonderful aspect of Hindu cosmology which first of all gives a time-scale for the Earth and the universe — a time-scale which is consonant with that of modern scientific cosmology. We know that the Earth is about 4.6 billion years old, and the cosmos, or at least its present incarnation, is something like 10 or 20 billion years old. The Hindu tradition has a day and night of Brahma in this range, somewhere in the region of 8.4 billion years.

As far as I know. It is the only ancient religious tradition on the Earth which talks about the right time-scale. We want to get across the concept of the right time-scale, and to show that it is not unnatural. In the West, people have the sense that what is natural is for the universe to be a few thousand years old, and that billions is indwelling, and no one can understand it. The Hindu concept is very clear. Here is a great world culture which has always talked about billions of years.

Finally, the many billion year time-scale of Hindu cosmology is not the entire history of the universe, but just the day and night of Brahma, and there is the idea of an infinite cycle of births and deaths and an infinite number of universes, each with its own gods.”

Till och med NASA börjar närma sig den indiska kosmologi-modellen:

http://www.expressindia.com/news/fullstory.php?newsid=54164

VIDEO: Vetenskapens vagga står att finna i Indien, alltifrån vårt siffersystem till de främsta astronomerna, kommer från Indien:
http://www.youtube.com/watch?v=JMn_ZFAxhKA

Uppslagsverken och historieforskare bekräftar detta:

http://en.wikipedia.org/wiki/Science_and_technology_in_ancient_India
http://www.hinduism.co.za/amazing.htm

Det intressanta är att vi alla faktiskt en gång i tiden har haft positionen som skaparguden Brahma

Det ligger nämligen till så
att när själen faller ner från Guds direkta umgänge i den andliga världen hit ner till den materiella illusoriska världen, pga att själen fick en önskan att leva oberoende av Gud och att själv försöka imitera Gud, så är det just halvguden Brahmas position som blir den första för den fallne själen.

Efter livet som skaparguden Brahma, beroende på ens mentalitet och attityd, faller man antingen djupare och djupare ner i den materiella tillvaron eller så återvänder man tillbaka till Guds umgänge i den andliga världen. Vi har uppenbart sjunkit ganska långt ner i träsket…

Den Indiska kosmologin bekräftas av vetenskapen; mycket logisk och förnuftig!

http://www.hinduwisdom.info/Hindu_Cosmology.htm
http://www.unitedindia.com/cosmology.htm

Under varje dag (4 320 000 000 jordiska år, hans dygn det dubbla) av skaparguden Brahmas liv (311 040 000 000 000 jordiska år), går det 14 Manuer (Människans stamfäder), och vi är i nuvarande tidsepok inne i den 7:e Manus livstid, och i slutet av varje Manu-period ödeläggs Jorden och de lägre nivåerna av de himmelska planetsystemen av enorma vattenmassor, vilka alltså sker med ca 300 000 000 års intervaller…

Vi befinner oss i den 4:e och den mest degraderade tidsåldern av fyra yugas (kosmiska årstider), en cykel som återkommer 1000 gånger under varje dag i Brahmas liv:

http://en.wikipedia.org/wiki/Yuga

Alla livsformer är kodade och programmerade efter en ursprunglig prototyp, som togs fram av skaparguden Brahma, så allt levande följer en ursprunglig mall. Med andra ord har livsformerna aldrig förvandlats fram ur varann, som den flummiga evolutionsteorin gör gällande, eftersom alla former skapades färdiga och fullt fungerande redan i begynnelsen…


LOGISKT, NATURLIGT och OCKHAMSKT!

____________________________________________________

3) HERREN BRAHMA SKAPAR UNIVERSUM UR DET KOSMISKA ÄGGET!

Hur skapades Universum, när det nu inte var hokuspokus Bing Bang?


Såsom i mikrokosmos, så även i makrokosmos…

Hönan och ägget, kvinnan och ägget…kosmos och ägget!

FRÅGA: Vad kom först; det Kosmiska ägget eller Skaparguden?

SVAR: Det Kosmiska ägget kom faktiskt först!

Det kosmiska ägget skapades av Gud, varur sedan skaparguden Brahma (avatar av Gud, finns 33 miljoner halvgudar) föddes, och som i sin tur designade och konstruerade alla himlakroppar och programmerade de avancerade genkoderna hos alla livsformer i universum:

http://en.wikipedia.org/wiki/Cosmic_egg
http://en.wikipedia.org/wiki/World_egg

Vår skapargud Brahma utgick alltså från Guds direktiv och anvisningar; Han gav skaparguden intelligensen och planritningarna till hur han skulle skapa alla himlakroppar och livsformer!

Skaparen, dvs Orsaken till universum, måste med nödvändighet ha varit Intelligent, vid Liv, vid Medvetande, och Seende, för hur annars kan allt detta finnas i dess verkan, i Hans skapelse?

En totalt blind, IQ-befriad, stendöd, herrelös kaotisk smäll (Big Bang-flummet, som bara är en hokuspokus-teori, utan ens en trollkarl) kan omöjligtvis alstra fram något Liv, Intelligens eller Naturlagar…

Vare sig bakterien eller apdjuren är vårt ursprung, utan vårt allas gemensamma vördade ursprung här i den temporära materiella världen är ju givetvis skaparguden Brahma, som föddes ur det Kosmiska ägget, som skapades av Gud; Herren Vishnu:

http://www.vedanta-newyork.org/articles/cosmology_in_vedanta.htm

Faktum är att Herren Vishnu, i sin ursprungliga avatar (Purusha-avatar) som Maha-Vishnu (Karanodakashayi Vishnu) liggandes på Orsaksoceanen på gränsen mellan den materiella och andliga världen, i takt med sin andning genererar oräkneliga universum i fröform, som gradvis utvecklas till
gigantiska former med oräkneliga himlakroppar i varje universum.

Dessa universum alstras från Vishnus kroppsporer. När Han andas ut expanderar de och när han andas in dras de tillbaka in i Hans transcendentala kropp igen, vilket är ett cykliskt förlopp som pågår för evigt. Universums varaktighet sammanfaller alltså med Vishnus andning, ut och in, ut och in, ut och in i all evighet:

http://en.wikipedia.org/wiki/Maha_Vishnu

Till saken hör att Maha-Vishnu befinner sig i en evig kosmisk sömn, yoga-nidra, varför den materiella världen kan jämföras med en drömvärld; allt som sker i den materiella världen, allt vi gör, pågår alltså i den första Vishnu-inkarnationens dröm…

Skapandet av skapar-avataren Brahma i varje universa utförs av den 2:a Guds-avataren (Garbhodakashayi Vishnu), medan den 1:a ursprungliga är alltså Han som drömmer allt detta och allt annat som sker i alla andra universa. Sedan har vi den 3:e Guds-avataren (Kshirodakashayi Vishnu) som expanderar sig i varenda atom och i varenda levade varelses hjärta som Översjälen, den Helige Anden, Samvetets röst…

Universum är skapat för oss, vilket bekräftas av IIlustrerad Vetenskap:

http://www.illvet.se/polopoly.jsp?d=147&a=2809&id=9237


____________________________________________________

4) TILL DISKUSSION!


Varför lär man inte ut dessa grundläggande fakta i våra svenska läroanstalter?

Varför skulle det anses vara mindre vetenskapligt att universum skapades av vår superintelligente skapargud Brahma (avatar av Gud), än att det skulle ha trollat fram sig själv från tomma intet och sprängt sig själv i bitar likt en självmordsbombare?

”This most beautiful system of sun, planets, and comets could only proceed from the counsel and dominion of an intelligent and powerful Being.(Principia Mathematica)

Isaac Newton

”I want to know how God created this world. I’m not interested in this or that phenomenon, in the spectrum of this or that element. I want to know His thoughts; the rest are details.

Albert Einstein

 

HERREN VISHNU ALSTRAR ALLA KOSMISKA ÄGG (GALAXER):

Må frid, lycka och Gudskärlek råda och äga er, önskar jag er alla av hela mitt hjärta, själens och Översjälens boning, Guds lokaliserade immanenta aspekt, den Helige Anden, Samvetets röst – Herren vare med er!

Aum, Om tat sat, Hare Krishna

Eder evigt tillgivne,
Fick en Snilleblixt

 


.
SOLEN SPIRALKRETSAR KRING JORDEN

TVÅ SEPARATA RÖRELSER, DEN ENA DESS EGENRÖRELSE

.

Solen rör sig i spiral, en daglig västlig rörelse tillsammans med stjärnhimlen och en årlig östlig oberoende egenrörelse längs ekliptikan/zodiaken. Det tar solen exakt 24 h att rotera ett västligt varv runt jorden, medan solen under samma tid rör sig knappt 1 grad österut relativt stjärnorna.

Solens rörelse på himlavalvet kan jämföras med en myra på krukmakarens drejskiva. Drejskivan går åt ena hållet vars rörelse myran på skivan automatiskt följer, sedan så knatar myran självständigt i maklig takt åt det andra hållet på skivan. Myran har alltså två separata rörelser, den ena med drejskivan åt ett håll, den andra med sin egenrörelse åt det andra hållet, vilket ger en nettorörelse i drejskivans riktning. I solens fall dock så går egenrörelsen längs den 23,44° nord-sydligt lutande ekliptikan (det är alltså inte jordaxeln som lutar) i dess årliga omloppsbana kring jorden, vilket därmed ger spiralkretsandet. Den västliga horisontella rörelsen i himmelssfärens dagliga rotation, och den östliga  uppåt- och nedåtlutande rörelsen mellan vändkretsarna i dess årliga omloppsbana.

.

Det är solens årliga vandring i ekliptikan, längs zodiakens stjärnbilder mellan vändkretsarna, som orsakar årstidernas växlingar, medan solens dagliga rotation runt jorden tillsammans med alla andra himlakroppar ger oss dag och natt.

Att det är solen som vandrar längs zodiaken och inte jorden, bevisas av solstånden, sommarsolstånd och vintersolstånd. Hade det varit jorden som vandrar mellan vändkretsarna, så hade det ju hetat sommarjordstånd och vinterjordstånd. Det är alltså solen som har stånd, inte moder jord. Dessutom så anges ju solens dagliga position i zodiaken i efemerider, till skillnad mot jordens, som ju alltid är stationär i planetsystemets och kosmos centrum.

.

Att jorden faktiskt befinner sig i himlavalvets centrum, har ju även bekräftats av Planck-teleskopets sensationella rön år 2012-2013:

http://www.theepochtimes.com/n3/909798-radical-new-documentary-claims-copernicus-and-four-centuries-of-science-is-wrong/?photo=2

.

Intressant i sammanhanget är att ordet solvarv i det svenska språket har två betydelser, precis som beskrivits här. Ena betydelsen baseras på solens årliga varv runt jorden, dess årliga omloppsbana, dvs ett år. Andra betydelsen baseras på solens dagliga varv runt jorden, dvs ett dygn.

.

TILL DISKUSSION:

.

Vad tror ni det beror på att vi aldrig fått lära oss dessa baskunskaper i skolan?

Kan det månne bero på att makten inte vill att vi ska fatta att jorden är universums centrum, och att människor då börjar tappa tron på ateistiska slump- och hokuspokusteorier som Big Bang-myten och Evolutions-myten?

Vad tror ni det beror på att vi aldrig fått lära oss att jorden inte är någon vandrande planet, utan ett cirkelrunt plan, cirkulär jordskiva, universums stationära mass- och rotationscentrum, det kosmiska sätet som planeterna och stjärnorna naturligt roterar kring?

https://snilleblixten.net/2016/09/30/jorden-ar-platt-bevisas-nu-av-laserexperiment/

 

.

Må frid, lycka och Gudskärlek råda och äga er, önskar jag er alla av hela mitt hjärta, själens och Översjälens boning, Guds lokaliserade immanenta aspekt, den Helige Anden, Samvetets röst – Herren vare med er!

Aum, Om tat sat, Hare Krishna

Eder evigt tillgivne,
Fick en Snilleblixt


MERKURIUS OCH VENUS ÄR SOLENS TVÅ MÅNAR !!!

VARFÖR HAR VI INTE FÅTT LÄRA OSS DETTA I SKOLAN ???
.

Vet ni hur det kommer sig att Merkurius och Venus är de enda planeterna i vårt planetsystem som inte har någon egen måne?

Jo, givetvis för att de själva är månar, solens tvenne månar som kretsar kring solen, samtidigt som alla tre i ett gemensamt rotationssystem kretsar kring vår stationära jord, kosmos centrum.

Eller hur, kära vänner?

Men det kan man ju inte lära ut i skolorna, eftersom folk ju då kommer att, herregud, upplysas kring den heliga Geocentrismen, att Gud placerade Moder Jord stationär, ståtandes i centrum av hela universum, precis vad alla religioner och heliga skrifter alltid hävdat!

.

TEKNISK REDOGÖRELSE:

.
Samtidigt som solen och alla de andra planeterna kretsar runt Jorden, så kretsar Merkurius och Venus även runt solen, då de är solens månar/drabanter, dess naturliga satelliter.

Att de är solens ständiga följeslagare, bevisas av att de alltid befinner sig på samma sida om himmelsekvatorn som solen när solen vänder vid de båda vändkretsarna vid solstånden (man talar aldrig om sommarjordstånd eller vinterjordstånd, eftersom det ju är solen som vandrar mellan vändkretsarna, inte jorden), och då oftast dessutom i närheten av solens deklinationsmax 23,44°. Merkurius och Venus befinner sig dessutom longitudmässigt alltid i samma eller angränsande zodiaktecken som solen (Venus ibland två tecken ifrån), bland de 12 stjärnkonstellationerna, detta just för att de åtföljer solen i dess kretsande kring jorden.

Här kan vi se hur Merkurius och Venus kretsar runt solen, samtidigt som alla tre i ett eget system kretsar runt jorden:

.

.

.

Intressant i sammanhanget är, vilket videorna åskådliggör, att Venus endast är 38 miljoner km från jorden som närmast (perigeum), och 261 miljoner km som avlägsnast från jorden (apogeum), i dess kretsande runt solen och jorden, vilket är en enorm differens i förhållandet Jorden-Venus.

Att det tar exakt samma tid, 1 år, för Solen, Merkurius och Venus att kretsa ett varv kring jorden, beror ju naturligtvis på att dessa tre ingår i ett eget rotationssystem, där Merkurius och Venus är solens månar.

Att dessa tre planeter ingår i ett eget rotationssystem kring vår platta centrumplacerade jord, bevisas ju av att Merkurius och Venus är solens månar. Det är därför som vi kan se Merkurius gå retrograd 3 gånger per år, och Venus gå retrograd 1 gång per ett och ett halvt år. Deras retrograda rörelser beror ju givetvis på att samtidigt som de kretsar kring jorden, så kretsar de ju även kring solen, vilket kan ses i ovanstående två videor.
.

Kära vänner, läs mina 108 vetenskapliga argument för att universum faktiskt är Geocentriskt:

https://www.flashback.org/p39915145#p39915145

.
TILL DISKUSSION:

.
Visste ni att Merkurius och Venus faktiskt är solens tvenne månar?

Hur förklarar man annars att de är de enda planeterna i vårt planetsystem som själva saknar månar?

.

24a.jpg
.

Må frid, lycka och Gudskärlek råda och äga er, önskar jag er alla av hela mitt hjärta, själens och Översjälens boning, Guds lokaliserade imamnenta aspekt, den Helige Anden, Samvetets röst – Herren vare med er!

Aum, Om tat sat, Hare Krishna

Eder evigt tillgivne,
Fick en Snilleblixt, aka Död o återfödd

 .



Kategorier

%d bloggare gillar detta: